Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I spansk historia dyker det upp hänvisningar till en man som hade två högadelstitlar samtidigt, i samma titulatur: ”grev-hertig”. Hur var det möjligt? Borde han inte ha nöjt sig med hertigtiteln, eftersom den är finare?

Mannens fullständiga namn var Don Gaspar de Guzmán y Pimentel Ribera y Velasco de Tovar, men han brukar alltid hänvisas till som Olivares, eller som grev-hertigen av Olivares, en sammansmältning av titlarna greve av Olivares och hertig av Sanlúcar la Mayor (sp. conde de Olivares y duque de Sanlúcar la Mayor). Han ärvde den grevliga titeln och fick den hertigliga av kungen, men eftersom han ville (och fick) använda båda blev han känd som el conde-duque. Mellan 1621 och 1643 dominerade han spansk politik på samma sätt som Richelieu dominerade fransk och Axel Oxenstierna svensk. Eftersom han hade så stort inflytande blev hans dubbla titel känd även långt utanför Kastilien och de andra spanska delrikena, vilket är skälet till att ”grev-hertigen” dyker upp i mängder av historiska skildringar.

Vi har gott om skildringar av Olivares. Grev-hertigen var en färgstark individ som 1600-talets spanjorer inte kunde undgå att fascineras av, en man som dominerade det rum han befann sig i och inte lämnade någon oberörd. Flertalet människor som har sett sig föranledda att berätta om Olivares har varit kritiska – han brukar skildras som en storväxt (ju äldre han blev, desto fetare), extravagant och överdramatisk person som älskade att sätta sig själv i centrum. Under andra hälften av 1630-talet, när den enorma arbetsbördan tog ut sin rätt och Olivares fick svåra sömnproblem, var han inte lätt att ha att göra med. Grev-hertigen kunde få plötsliga vredesutbrott och höll halsstarrigt fast vid sina uppfattningar även när verkligheten marscherade i en annan takt än han själv.

Andra iakttagare har snarare betonat grev-hertigens ambition, hans aldrig sinande energi och den hängivenhet han visade sitt ämbete och sin kung. Förvisso drömde Olivares om personlig framgång, men hans aktiva liv tillägnades Filip IV och den habsburgska monarkin. Han steg upp tidigt på morgnarna, biktade sig, väckte kungen för att diskutera dagens agenda och hängav sig därefter åt intensivt arbete till sen kväll, innan han gick till sängs någon timme före midnatt. Det var inte ovanligt, särskilt inte under de första åren på 1620-talet, att han hade möten med Filip IV tre gånger om dagen. Övriga hovmän tvingades genomlida ett komplicerat ceremoniel för att få tillträde till kungen och Olivares. Grev-hertigen placerade sina egna förtrogna på viktiga poster för att effektivisera beslutsfattandet. Favoritmetoden var att skapa juntas, kommittéer som diskuterade och beslutade i ärenden som tidigare tagit en evighet att behandla.

”Grev-hertigen” var alltså raka motsatsen till en lat högadelsman som lät sig korrumperas av den spanska monarkins rikedomar. Han hade dessutom ett öga för talanger och rekommenderade personligen den unge konstnären Diego Velázquez till det spanska hovet. Personligen föredrog Olivares att samla på sig allehanda dokument i sitt personliga arkiv. Han var även förtjust i fåglar och skapade en av 1600-talets mest imponerande fågelsamlingar vid Buen Retiropalatset.