Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För omväxlings skull handlar den här bloggen idag om modern historia. Skälet till att dylika ämnen annars lyser med sin frånvaro är först och främst bristen på undringar i min mailbox. De flesta frågeställare har spörsmål om medeltiden (eller ännu äldre epoker). Men nu gäller det Winston Churchill. Stämmer det att han var personligen ansvarig för ett av ententens största fiaskon under första världskriget, nederlaget mot turkarna vid Gallipoli?

Fälttåget till Gallipoli, på engelska kallat the Dardanelles Campaign, år 1915 syftade till att erövra Konstantinopel och öppna Svarta havet för brittiska flottstyrkor. Detta skulle avsevärt underlätta samarbetet med Ryssland, som var i behov av stora militära leveranser i det gemensamma kriget mot tyskar och österrikare. Idén att slå till mot Osmanska rikets huvudstad var gammal, och fälttågsplanerna låg redo långt före första världskrigets utbrott. Planen var så välkänd inom dåtida underrättelsekretsar att turkarna också kände till huvuddragen och följaktligen var väl förberedda på vad som komma skulle. Eftersom många brittiska politiker och militärer inte var dummare än att de anade att turkarna visste var fälttåget omstritt innan det sattes i verket.

Gallipolifälttågets genomförande började på allvar diskuteras i marinministeriet i slutet av 1914. Ingen visste exakt hur starkt det turkiska försvaret var, men man var inte omedveten om riskerna. Till slut klubbades förslaget igenom, inte minst sedan ryssarna utövat påtryckningar. Den mest positive beslutsfattaren var marinministern Winston Churchill. Hans närmaste underordnade, first sea lord, amiral sir John Fisher, var betydligt mer skeptisk.

Medan attackplanen utarbetades i januari och februari 1915 råkade kommitténs medlemmar ideligen i gräl. Churchill och Fisher var ofta oense. Skulle man nöja sig med en rent marin attack med gamla krigsfartyg som kunde undvaras? Då minimerade man riskerna och behövde inte slösa med värdefulla marktrupper. Eller skulle man satsa mer och sända regelrätta truppstyrkor till turkiska fastlandet, som understöd till flottan? Det senare förslaget segrade.

Invasionen inleddes under andra hälften av februari 1915. Snart stod det klart att turkarna och deras tyska allierade var synnerligen väl förberedda och visste att utnyttja sina goda försvarspositioner. Ententetrupperna, varav många kom ända från Australien, led stora förluster. I detta kritiska läge fortsatte Churchill att stödja Gallipolifälttåget. Fisher antog emellertid ”vad var det jag sade?”-attityden och fjärmade sig alltmer från projektet. Den 15 maj tog han den yttersta konsekvensen av sitt ställningstagande och avgick från sin post i protest. Churchill framhärdade, och fälttåget – som snarare var ett ställningskrig än ett fälttåg – fortsatte. Allt fler amiraler på plats, i synnerhet amiral de Robeck, kritiserade nu hela operationen och antog Fishers linje i debatten. Till slut fann de gehör på högsta ort. Resultat: Churchill lämnade regeringen och trupperna drogs tillbaka. Fiaskot var ett faktum.

Efter kriget gjorde Churchill och Fisher allt för att kasta skulden på varandra, och diskussionerna har fortsatt. Den traditionelle syndabocken, i flertalet monografier och artiklar i ämnet, är Churchill, som saknade Fishers och de övriga amiralernas marina erfarenhet. Men om vi utan vidare skuldbelägger Churchill gör vi det alltför lätt för oss. Ju mer man tar del av källmaterialet, desto mer inser man frågans komplexitet. Många, inte bara Churchill, underskattade det turkiska försvaret. Ryssarnas påtryckningar var starka och påverkade folk med betydligt högre positioner än Churchill. Lägg därtill fälttågspositiva kommittébetänkanden, det vill säga expertutlåtanden, som Churchill hade att ta ställning till, och ett helt decennium av sakkunnig (som man trodde) planläggning före 1915.

Winston Churchills största ”misstag” var att han vägrade se sig besegrad och fortsatte att utkämpa ett svårvunnet krig på en front där fienden var segerrik. Om Churchill varit mindre envis skulle britterna med all säkerhet ha dragit tillbaka trupperna tidigare, erkänt nederlaget och räddat många liv. I efterhand, med första världskrigets slutfacit framför ögonen, framstår detta onekligen som det bästa alternativet. Men Churchill var den han var – en envis warlord som inte gav efter för motgångar. År 1915 blev detta ett problem som ledde till hans (tillfälliga) fall. Exakt samma inställning hos samme Winston Churchill skulle dock, ett kvarts sekel senare, visa sig vara en oskattbar tillgång för hela den fria världen.

Fler bloggar