Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Ja och nej, beroende på hur man definierar krigsdeltagande. Turkiet hade inget intresse av att delta i kriget och gjorde länge sitt bästa för att vidmakthålla sin neutralitet. För säkerhets skull slöt turkarna en non-aggressionspakt med Tyskland i juni 1941, som det visade sig bara några dagar före Operation Barbarossa.

På grund av statens geografiska belägenhet hade Turkiet större förutsättningar för att vara verkligt neutralt än Sverige, som ju var helt inringat av Tyskland och dess allierade och ofta måste vika sig för Hitlers krav. Turkarna handlade med både axelmakterna och deras fiender. De vägrade hörsamma de senares krav på att upphöra att exportera viktiga råvaror till tyskarna. Inte förrän på sensommaren 1944, som en direkt följd av att man insåg vilken sida som höll på att vinna kriget, beslöt sig Turkiets ledning för att kapa de vänskapliga banden till Tyskland.

I februari 1945 gick Turkiet ett steg längre och förklarade krig mot Tyskland och Japan. I det läget var andra världskriget i Europa redan avgjort, och endast tyskarnas desperata försvar av det egna landet gjorde att konflikten drog ut på tiden i ytterligare ett par månader. Även Japans möjligheter att anfalla turkiska mål måste betecknas som obefintliga. Militärt sett var alltså krigsförklaringen såväl onödig som riskfri. Vad det handlade om var politisk opportunism. Turkiet ville tillhöra segrarmakterna i samband med de förhandlingar om en ny politisk världsordning som skulle ta vid när det blivit fred, och som resulterade skapandet av FN.

Fler bloggar