X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I otaliga böcker om historia och arkeologi kan man läsa om offerfynd, såväl enkla föremål och vapen som dyrbarheter av guld samt rituellt dödade människor och djur. Men hur såg en sådan offerplats ut? Lade man bara föremålen och/eller djuren och människorna rakt i kärren eller mossarna?

Det varierade. Ibland gick det säkert till så. Sjön eller kärret har i sig utgjort en helig plats som inte behövt förändras av människohand. Men vi vet att det också förekom veritabla anläggningar, skapade av bygdens folk, där ritualer ägde rum. Som exempel kan vi betrakta Käringsjön i Övraby socken, nio kilometer nordöst om Halmstad. Platsen förefaller som gjord för den här typen av handlingar: en stor gropliknande dal mitt i en ås, där ett gungfly förr bredde ut sig; senare omvandlades detta till en liten göl med omgivande mosse. Arkeologiska undersökningar under Holger Arbmans ledning 1941 visade att järnåldersmänniskorna hade byggt en stor anläggning av trä som sträckte sig runt hela våtmarken. De konstruerade mödosamt ett packverk av stockar, grenar, ris och sten så att ett fast bälte, mellan fyra och fem meter brett, omgav gungflyet.

Hit kom folk under en längre tid, från 200-talet till 400-talet e.Kr., för att offra till för oss okända gudomligheter. Framför allt placerade man lerkärl med mat på anläggningen, men arkeologerna hittade även lämningar efter träföremål, till exempel knivskaft, räfsor, en spade och bitar av askar.