Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur kommer det sig att vi använder en italiensk benämning på ett slaviskspråkigt land vid Adriatiska havet? Inte kallar väl montenegrinerna själva sitt land för Montenegro?

Nej, det gör de inte. Landet heter formellt Crna Gora, som betyder samma sak (”Svarta berget”). Ursprungligen hade landet helt andra benämningar.

På 1000-talet låg ett starkt sydslaviskt rike i området, vilket var känt som Duklja och successivt övergick till att kallas Zeta. Ett serbiskt grannrike vid floden Ibar i inlandet, Raška, växte emellertid i betydelse på 1100- och 1200-talen och inlemmade i Zeta i väldet. Utvecklingen kulminerade i en omfattande territoriell expansion under första hälften av 1300-talet, ofta räknat som Serbiens storhetstid. Tsar Stefan Dušan (d. 1355) erövrade även stora delar av Grekland. Kort tid senare sönderföll dock det serbiska imperiet i smärre furstendömen, och därmed gick ridån upp för den utveckling som resulterade i termen Montenegro.

Under dynastin Balšić, som grep makten på 1360-talet, var Zeta ett självständigt furstendöme. År 1421 förenades visserligen furstendömet med ett större serbiskt välde under despoten Stefan Lazarević, men i mitten av seklet hade Zeta än en gång blivit självständigt under familjen Crnojević. Vid denna tid erövrade de osmanska turkarna så gott som hela det gamla serbiska maktområdet, vilket tvingade Crnojevićdynastin att söka stöd hos Venedig, Adriatiska havets ledande sjömakt. I själva verket hade dynastin därmed hamnat mellan två eldar – osmanerna i inlandet och venetianarna vid kusten. För att vidmakthålla så mycket av sitt inflytande som möjligt gick Crnojevićdynastin en farlig militär balansgång med ömsom krig mot Venedig och ömsom militärt samarbete gentemot den gemensamma turkiska fienden. Ett led i kampen mot turkarna var förflyttningen av den politiska och militära tyngdpunkten i furstendömet till det bergiga området kring Cetinje, som i förlängningen blev huvudstad.

Medan venetianarna underlade sig kusten och turkarna på 1490-talet lade under sig en stor del av det gamla Zetas inland förblev denna kärna i furstendömet i praktiken fri från utländskt inflytande. Under de sekler som följde kom Cetinjeregionen att styras av områdets biskop, en potentat med titeln vladika. Venetianarna refererade till bergsfurstendömet som monte negro, ”svarta berget”, vilket var en italiensk översättning av den slaviska term invånarna själva brukade. Den venetianska benämningen blev allmänt känd i Europa tack vare italienskans ställning som lingua franca på Medelhavet. På 1800-talet och i början av 1900-talet återtog härskarna i det lilla furstendömet vid Cetinje stora delar av det gamla Zeta. I och med det utsträcktes termen Montenegro även till dessa områden.