Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Frågor om svenska kungligheter tillhör de allra vanligaste i mejlskörden, men de flesta spörsmålen rör kungar. Idag väljer jag för ovanlighetens skull att besvara en fråga om en drottning. Vad vet vi Kristina Abrahamsdotter, en av de i särklass mest okända kungliga gemålerna i vår historia?

Vi vet inte hur Kristinas karriär började, men troligen blev hon älskarinna till Karl Knutsson under dennes tid som härskare, med kunglig titel, i Finland åren 1465–1467. Kanske var Kristina dotter till Abraham Pedersson, häradshövding i Raseborgs västra härad, men det är föga mer än en gissning. Kristina följde med Karl Knutsson till Stockholm när han för tredje gången valdes till svensk kung år 1467. På våren 1470 gifte han sig med henne och legitimerade därmed parets son Karl Karlsson. Bröllopet var välbesökt.

Ett bevis på Kristinas upphöjelse är att Helga Lekamens gille i Stockholm kvickt korrigerade hennes titel. Under beteckningen ”hustru Cristin” hade hon blivit syster i gillet vid den stora årfesten i juni 1469. Vid en senare tidpunkt, troligen under första hälften av maj 1470, tillfogade samme skrivare det latinska ordet regina, ”drottning”, i gillesboken.

Kristina nämns även i Karl Knutssons testamente, som sattes upp ett par dagar efter bröllopet. Kungen var rädd att han snart skulle dö och gjorde därför vad han kunde för att gynna sin blivande änka och deras barn. Den unge släktingen Sten Sture utsågs till målsman för Kristina och lille Karl, med plikten att ”hjälpa och försvara dem och deras till rätta, som han ock fulleliga lovat haver sig gärna vilja göra”.

Karl Knutsson avled den 15 maj 1470, och därmed avslutades Kristinas korta tid som svensk drottning. Sten Sture sköt Karl och Kristina åt sidan till förmån för sig själv och stormännen Ivar Axelsson (Tott) och Erik Eriksson (Gyllenstierna), som var gifta med var sin dotter till den döde kungen. I januari 1471 utlämnade herr Sten lösöret efter den avlidne till döttrarna och mågarna, det vill säga det lösöre som rätteligen borde ha tillfallit Kristina och Karl. När herr Ivar och herr Erik åren 1473–1474 skiftade egendomsarv efter Karl Knutsson ignorerade de helt änkan och sonen. Sten Sture, som var svensk riksföreståndare och borde ha ingripit, gjorde ingenting. Omsorgen om de goda relationerna med stormännen var viktigare än omsorgen om änkedrottningen, som därmed försvinner ur historien.