Historia För några dagar sedan fick jag en fråga från en person som enligt egen utsago har vuxit upp med ”skräckfiktion och hårdrock” och därför gjort bekantskap med myten om de bestialiska mord som den ungerska grevinnan Erzsébet Báthory skall ha begått. Men begick hon verkligen morden? Eller rör det sig om en konspiration? Eller en skröna?
För de läsare som inte är lika bevandrade i skräckfiktion som frågeställaren följer här en kort sammanfattning. Erzsébet Báthory föddes 1560 och dog 1614. Den som läser en bok eller artikel om henne, eller ser en film (det finns många – Countess Dracula, Eternal, The Countess, etc.) eller googlar sig fram på Internet, får i regel veta att hon var ett sadistiskt monster i människohamn. Som vuxen fruktade hon för att mista sin skönhet och åldras, men sedan hon misshandlat en kammarjungfru och upptäckt att tjänarinnans blod fick hennes hy att slätas ut trodde sig Erzsébet ha funnit ett botemedel. Genom att tömma unga kvinnor på blod, som hon därefter badade i, hoppades grevinnan förbli fager. Hon skall ha låtit tillverka en taggförsedd bur som hissades upp i taket, varefter hon ställde sig under den och lät det färska blodet rinna längs huden. Omkring 650 kvinnor fick sätta livet till innan Erzsébet avslöjades. Hon dömdes till att muras in i ett rum i slottet, där hon förblev tills hon dog.
Grevinnan Báthorys öde tillhör skräckhistoriens klassiker. Berättelsen brukar även förekomma i seriösa försök att förklara hur dagens vampyrkultur har uppstått, det vill säga hur de ädlingar som tror sig behöva blod för sin överlevnad gjorde entré i skönlitteraturen och formades till slängkappeförsedda blodsugare, gärna med ungersk brytning. I många allmänna referensverk anges, utan tillstymmelse till källkritik, att historien är sann.
Men så är inte fallet. Den blodbadande grevinnan är en 1700-talsbluff. Ibland överträffar dikten verkligheten med råge, och detta är ett sådant fall.
Förvisso är det väldokumenterat att Erzsébet Báthory ställdes inför rätta (anklagad för att ha grovt misshandlat sitt tjänstefolk, i vissa fall med dödligt resultat) och murades in i ett rum, men resten är fiktion. Under det sekel som följde på Erzsébet Báthorys död var det tyst om henne och hennes öde, något som låg i linje med den högadliga släktens plan: Erzsébet var det svarta fåret som skulle glömmas bort. Långt senare, i slutet av 1720-talet, råkade emellertid jesuiten László Turóczi komma över rättegångsmaterialet i samband med sina forskningar om ungersk historia. Vid samma tid spreds ett antal kusliga vampyrhistorier över kontinenten, en indirekt följd av att de habsburgska myndigheterna i det nyligen erövrade Serbien låtit protokollföra gravöppningar och analyser av förmodade gengångare, något som gjorde folk intresserade av besläktade skräckfenomen. Det dröjde inte länge förrän sammanblandningen var ett faktum. På kort tid förvandlades grevinnan från att ha varit skyldig till sadistisk misshandel till att bli en blodbadande galning. Den akademiske mångsysslaren Matej Bel (1684–1749) förde berättelsen vidare i sin egen ungerska historia. Eftersom Bel ansågs ha stor trovärdighet övertogs historien okritiskt av tysken Michael Wagner, som i slutet av seklet införlivade den med sina Beiträge zur Philosophischen Antropologie. Det var av allt att döma Wagner som hittade på skrönan att de (fiktiva) blodbaden varit avsedda att ha en föryngrande effekt.
Den som vill veta hela historien om grevinnans öde rekommenderas att läsa boken Infamous Lady: The True Story of Countess Erzsébet Báthory (2009) av Kimberly L. Craft. Eller införskaffa min fru Katarina Harrison Lindberghs bok Vampyrernas historia (Norstedts), där grevinnans öde, både det verkliga och det postuma, noggrant skildras.
