X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I renässansens historia spelar familjen Fugger en stor roll. Släkten uppges ofta ha varit rikast i världen, eller åtminstone i Europa. Men vad hände med dem? När försvann de från finansvärlden?

Familjen Fugger härstammade från sydvästra Tyskland. Vävaren Hans Fugger slog sig ned i Augsburg 1367. Genom välplanerade giftermål med arvtagerskor till vävarmästare lyckades han etablera en rörelse i staden, vann säte i stadens råd och lade grunden till en blomstrande textilfirma. Efter hans död 1408 förde sönerna Andreas och Jakob familjefirman vidare, men till slut gick de skilda vägar. Till en början tycktes Andreas sida av släkten (som kallades Fugger vom Reh) vara den mest lyckosamma, men Andreas arvtagare satsade för djärvt och blev inblandade i kostsamma juridiska processer. År 1499 gjorde denna gren av släkten bankrutt.

För den andra sidan av släkten gick det mycket bättre. När Jakob avled 1469 efterlämnade han sju söner, av vilka Ulrich (d. 1510) och Georg (d. 1506) hade stor talang för affärer. Man brukar kalla deras släkt Fugger von der Lilie, eftersom de fick en vapensköld med lilja. Ulrich och Georg handlade med allt som gick att bjuda ut till försäljning, även påvlig avlat. Det verkliga finansgeniet i familjen var emellertid deras yngste bror, Jakob II. Till en början hade familjen tänkt göra denne till präst, men familjen ändrade sig och skickade honom till Venedig för att han skulle lära sig bokföring. 1485 övertog Jakob II den fuggerska agenturen i Innsbruck och började göra affärer. Han gav stora, permanenta lån till sydtyska furstar, bland annat till Maximilian av Österrike. Som säkerhet för lånen erhöll Jakob kontrollen över Tyrolens koppar- och silvergruvor, vilket innebar stora vinster i ädelmetall. Med hjälp av överskottet från dessa affärer började Jakob även exploatera gruvorna i Schlesien. Snart hade det fuggerska gruvimperiet sträckt sig ända till Ungern. Jakob passade också på att övertala den rike furstbiskopen av Brixen att ansluta sig till familjens bolag 1496, vilket i ett slag fördubblade förmögenheten. Men Jakob hade bara börjat.

Under påföljande decennier tog Jakob fullständigt över familjefirman. Han diversifierade sina intressen genom att slå sig in på nya marknader, inte minst kryddhandeln, och säkrade firman från yttre angrepp genom att dela upp dess tillgångar i kapital, produktionsenheter och varor, jordegendomar och ädelstenar. För att skydda familjen mot finansiella katastrofer i framtiden köpte han två grevskap, Kirchberg och Weissenhorn, från Maximilian 1507. Om allt annat gick snett skulle arvingarna åtminstone ha dessa att falla tillbaka på.

Krönet på Jakobs karriär kom 1519, när han efter Maximilians död finansierade den blivande kejsar Karl V:s val till tysk kung. Karl kunde inte återbetala skulden, men sin vana trogen accepterade Jakob att få inkomster från gruvor i stället. På så sätt fick familjen Fugger kontroll över en stor del av kvicksilver- och silverproduktionen på Pyreneiska halvön.

”Jakob den rike”, som han ofta kallas, var en tystlåten, durkdriven kapitalist som aldrig vilade på sina lagrar. Han satsade hela sin energi på att finna nya lösningar och tjäna pengar under det personliga mottot ”Jag vill tjäna pengar så länge jag kan”. I övrigt hade han få intressen. Äktenskapet var olyckligt och barnlöst. Han fick massor av fiender – utsugna gruvarbetare, ilskna bönder, moraliska reformatorer med Martin Luther i spetsen, avundsjuka köpmän, ungerska adelsmän som ville åt hans östliga gruvor, med flera. Som ett bestående bevis på att han trots allt hade ett samvete kan Fuggerei nämnas – en social inrättning i Augsburg, i vilken nödställda borgare bereddes vila.

Jakob avled 1525. Han lämnade firman i arv åt brorsonen Anton. Denne tjänade stora summor på att låna ut pengar till de tyska och spanska monarkerna, men affärerna skakades av att gruvorna började sina. Anton sökte då skapa nya gruvförmögenheter, bland annat i Sydamerika, men utan framgång. Han slog sig även på transatlantisk slavhandel, kryddimport och handel med ungersk boskap. Tack vare sina energiska försök att diversifiera inkomstkällorna ledde Antons aktioner till att den familjeförmögenhet som farbror Jakob hade skrapat ihop växte ytterligare. År 1546 stod familjefirman Fugger på toppen av sin rikedom.

Men sedan gick det utför. Anton blev sjuk, och de flesta av hans söner och sonsöner var ointresserade av affärer. I stället för att söka efter investeringsobjekt började de unga fuggrarna leva som vanliga adelsmän och gifta sig med högättade flickor. De fick smak för lantligt godsliv. Faktum är att de ännu existerar: greven Fugger von Kirchberg und Weissenhorn, fursten Fugger von Glött och fursten Fugger von Babenhausen äger än idag jord som inhandlades av Jakob den rike och Anton. Men några goda affärsmän var dessa senare fuggrar inte, varför familjen under andra hälften av 1500-talet successivt spelade ut sin roll inom finansvärlden.