Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Igår fick jag en fråga om Småland. Frågeställaren konstaterar att termen Småland kommer av ”små-länder”, det vill säga att det nuvarande landskapet ursprungligen bestod av små bygder eller riken som i ett senare skede har buntats ihop. Vet man hur många de var och vad de hette? Vad hände med dem? Gick de självmant ihop till dagens Småland eller blev de erövrade? Och när skedde allt detta?

Själva termen ”Småland” tycks ha skapats under medeltiden av en eller flera östgötar eller skåningar som ville ha en lätt memorerbar benämning på bygdemosaiken mellan Göingeskogarna och slättbygden i mellersta Östergötland. Förvisso kan man kalla ”länderna” i regionen riken, men då skall man inte föreställa sig småkungadömen med kungar, drottningar och rudimentära hov. Några sådana har vi inga belägg för. Däremot vet vi att det förekom bygdegemensamma ting och sedvanor, till exempel specifika begravningstyper under forntiden, vilket tyder på att invånarna i ett enskilt småland har känt identitet och sammanhållning med grannarna i bygden. Småländerna förefaller ha varit en sorts bonderepubliker eller hövdingadömen.

Något specifikt Småland – i egenskap av rättslig, kyrklig eller administrativ enhet som särskiljer landskapet från andra landskap – har aldrig existerat. När området integrerades i Sverige hamnade därför småländerna i olika stift och lagsagor. Småländerna Finnveden, Njudung och Värend räknades således till Tiohärads lagsaga, medan resten kom att lyda under Östgötalagen. Stiftsmässigt delades huvuddelen av området mellan Växjö och Linköping. När den tidigmoderna länsindelningen genomfördes delades landskapet in i tre ännu bestående län. Osv. Den kulturella småländska identiteten är en skapelse av 1800-talet och (ännu mer) 1900-talet (Vilhelm Moberg, Åsa-Nisse, Ingvar Kamprad, Astrid Lindgren, Glasriket, Gnosjöandan – ja, ni vet).

Frågan om vad ”länderna” hette är förvånansvärt lätt att besvara. Småland är det enskilda svenska landskap som allra bäst har bevarat resterna av sin gamla bygdemakt i det nuvarande kulturlandskapet. Det är inte lika lätt att avgöra när småländerna blev delar av riket Sverige, men ibland har vi goda hållpunkter.

Det minsta smålandet, som relativt tidigt integrerades i det svenska riket (senast på 1100-talet), hette Vista och låg vid sydöstra Vättern, kring dagens Gränna. Visingsö i Vista var ett av den svenska monarkins viktigaste fästen under äldre medeltid. Söder om Vista låg Tveta, en nyodlingsbygd (namnet betyder ungefär ”uthuggning eller röjning i skog”). Området genomfors ofta av svenska kungar på 1100- och 1200-talen och blev under andra hälften av sistnämnda sekel föremål för kungligt stadsgrundande (Jönköping).

Söder om Tveta utbredde sig ett betydligt större småland, Finnveden, som i sin tur var uppdelat i Västbo, Östbo och Sunnerbo, centrerade kring sjön Bolmen. Området nämns redan av Jordanes på 500-talet. Vi vet att Bolmsö i förhistorisk tid utgjorde Finnvedens centrum men att denna funktion under äldre medeltid hade glidit över till lokala häradsting och bygdecentra som Värnamo (i Östbo), Reftele (i Västbo) och Hamneda (i Sunnerbo). Öster om Finnveden låg i norr Njudung (vid Emåns övre lopp) och i söder Värend, det största och folkrikaste smålandet, som idag motsvaras av östra och mellersta Kronobergs län. Invånarna kallades virdar. Värend var tillräckligt starkt för att på 1100-talet få ett eget biskopsdöme (Växjö) genom utbrytning ur Linköpings stift, vilket knappast skulle ha skett om den svenska kungamakten, med dess starka förankring i Östergötlands kulturbygder, kunde ha förhindrat det. Vi måste alltså räkna med att åtminstone Värend i allt väsentligt förblev autonomt ganska länge, en bra bit in på 1200-talet. Förmodligen var även Finnveden och Njudung självstyrande vid denna tid. Ländernas representanter deltog inte i kungaval och eriksgata vid tiden för Äldre Västgötalagens nedskrivande, men uppenbarligen vid tiden för Upplandslagen (1296). När Nydala kloster i Njudung råkade i bråk med lokala storbönder på 1230-talet måste man tillkalla neutral medling, dvs. från Sverige; händelsen räknas som den blivande Birger jarls första dokumenterade uppdrag. Senare framträder Finnveden, Njudung och Värend som en separat lagsaga med egna lagar.

Värends centrum var alltså Växjö, men här fanns gott om härader och lokala bygdecentra. Njudung hade två sådana, Vetlanda och Ekesjö i Vallsjö socken. Öster om Njudung låg smålandet Aspeland (”åsboarnas land”) med tingsplats i Målilla. Ett annat inlandsområde var Vedbo, som namnet (”ved” = skog) antyder mycket skogrikt. Förmodligen var Eksjö huvudort för Vedbo även innan platsen fick stadsrättigheter under senmedeltiden.

I östra Småland var småländerna många och små. Under 1100-talets första hälft var regionen omstridd och föremål för plundring av både danska och norska makthavare, utan att de svenska kungarna i Östergötland tycks ha reagerat – antagligen eftersom området låg utanför deras maktområde. Åtminstone kustbandet drogs senast in i det rikssvenska väldet under decennierna kring 1200.

Längst i norr låg Tjust kring fjärdarna Gudingen och Gamlebyviken, med Västervik (nuvarande Gamleby) som främsta ort. Söder om Tjust låg Sevede, med ett viktigt centrum vid Stångåns övre lopp, där Vimmerby tidigt blev stad, låt vara en liten sådan. Därnäst kom Handbörd, kring Högsby, vid mellersta och nedre Emån. Under senmedeltiden delades Handbörd i två härader, Handbörd i inlandet och Stranda vid kusten. Längst i söder låg Möre, med Dörby som tingsplats men med Kalmar som den så småningom helt dominerande orten.

Väl att märka räknades Ydre och Kinda, idag i Östergötland, på medeltiden till småländerna. Mo härad, som idag ligger i Småland, räknades ända till 1600-talet som en del av Västergötland.

Hela detta område integrerades successivt i det svenska riket mellan 1000-tal eller tidigt 1100-tal (Vista) och mitten eller andra hälften av 1200-talet (Värend). Inga källor talar om att svenska kungar skulle ha erövrat småländerna med våld. Däremot vet vi att småländska stormän under 1200-talets andra hälft aktivt sökte sig in mot de svenska kungarnas kärnländer för att delta i maktutövningen; hit hörde anfäderna till sedermera mycket kända frälsesläkter, som Bielke och Oxenstierna. Vi vet också att delar av Småland utsattes för plundringståg och krigisk aggression från andra riken. Den danske kungen Sven Grate härjade i Finnveden och Värend på 1150-talet, och sjörövare från Baltikum slog till mot östra Småland under decennierna kring 1200. Detta gjorde det nödvändigt för småländernas invånare att uppföra befästningar (rekonstruerade fornborgar, försvarskyrkor, pålspärrar, tornbyggnader, etc.) och, förefaller det, att liera sig med svenska kungar.

Allt tyder följaktligen på att integreringen i Sverige var relativt fredlig i sig, men att den ägde rum i en tid av stor politisk oro då enskilda bygder omöjligen kunde bibehålla sin gamla autonomi. Man skulle kunna säga att småländerna valde Sverige i ett läge där de var så illa tvungna att uppgå i något överhöghetsvälde, varefter ambitiösa smålänningar mycket snart kom att ingå i rikets styrande skikt.