X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Härom veckan hittade jag en fråga i mailboxen om icke-kristna religioner i Sverige på medeltiden. Kunde asadyrkan, alvablot, med mera, överleva parallellt med kristendomen? Eller blev kristendomen, efter missionsfasen, den enda formellt tillåtna religionen i riket?

Svaret är ovanligt lätt att ge: vi har uttryckliga belägg i svensk lag, redan på landskapslagarnas tid, på att kristendomen fick religionsmonopol. Äldre Västgötalagen (1200-talet) inleds rentav med en trosbekännelse: ”Kristus är först i vår lag. Därnäst är vår kristna tro och alla kristna…” I Gutalagen anges uttryckligt att ”vi skall säga nej till hedendomen och säga ja till kristendomen och alla tro på en Gud allsmäktig…”

Överhuvudtaget sätter kristendomen en distinkt prägel på landskapslagarna. I de flesta fall har kyrkliga frågor även tilldelats en särskild uppsättning lagar, den så kallade kyrkobalken. Undantaget är Gutalagen, som i gengäld har kyrkorättsliga anvisningar i de första åtta kapitlen.

Det kommer alltså inte som en överraskning att det är mycket svårt att hitta belägg för icke-kristet religionsutövande på 1200-, 1300- och 1400-talen. Vi har inte ens skriftliga redogörelser för judar, varken permanent boende eller tillfälligt besökande. Folk i Sverige visste förvisso vad judar var för något och hade gott om fördomar mot dem (som jag gärna återkommer till i en annan blogg), men de tycks inte ha tagit sig hit förrän långt senare.