Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Igår konfronterade denna blogg en av de stora klassiska frågorna i världens historia. Idag sätter vi förstoringsglaset på Sveriges sydligaste landskap men håller kvar storleksordningen på frågan – ty detta är en gammal skånsk klassiker. Jag får ideligen frågor om vad snapphanarna egentligen var för några människor. Även i högst officiella miljöer, som i museiutställningar, går åsikterna vitt isär. Rörde det sig om dansksinnade patrioter eller om kriminella ligor? Förstnämnda åsikt är vanlig i Skåne (och, väl att märka, både i Stockholm och Köpenhamn), medan sistnämnda ofta dyker upp bland gemene man i Småland. Vem har rätt?

Framför allt bör man hålla i minnet att ”snapphane” var ett fult ord. Det var inget man kallade sig själv, lika lite som man kallade sig ”skitstövel” eller ”bondtölp”. Ordet uppkom i svenska led i mitten av 1500-talet, troligen med tyskans schnappen (”sno”, ”roffa åt sig”) som bas. ”Rövarpack” är en bra översättning. Det var alltså ett svenskt öknamn på folk som man djupt ogillade i krigssituationer.

Om vi skärskådar de utpekade snapphanarna i 1600-talets krig mellan Sverige och Danmark finner vi flera olika grupper, vilka tenderade att likna varandra alltmer ju längre kriget varade, särskilt under 1670-talets förödande kraftmätning mellan de båda länderna.

De allra flesta personer som pekades ut som snapphanar i krigens inledningsskeden var vanliga bönder som gått man ur huse för att värna sin hembygd. Bondeuppbåd, alltså. Sådana grupper hade förekommit i mängder av krig sedan historiens begynnelse, och det var inget att förvåna sig över. På 1400-talet hade svenska makthavare aktivt uppmuntrat företeelsen och allierat sig med bondehärar i hela landet, men på 1600-talet – när skånska uppbåd motarbetade svenskarna – var det annorlunda. Soldaterna behövde ju böndernas livsmedel, och när bönderna gömde undan kor och spannmål och värjde sig med vapen i hand blev de ett stort problem. Ibland gick bondeuppbåden till offensiven och plundrade svenska foror; deras största bravad var den så kallade Loshultskuppen. Lyckligtvis, för de svenska trupperna, var bondeuppbådet i regel ett högst temporärt problem. Bönderna kunde inte strida mer än i några månader utan att få problem med försörjningen. Sommaren 1676 var skånska uppbåd vanliga, men inte nästföljande år.

En annan grupp utgjordes av reguljära friskyttar, det vill säga bondpojkar som tagit värvning i danske kungens armé och fick sold från Köpenhamn. De utgjorde alltså en väpnad styrka bakom fiendens linjer. Ur rikssvenskt perspektiv var de förrädare efter 1658, eftersom Skåne genom freden i Roskilde hade övergått till Sverige. Men ur danskt perspektiv utgjorde friskyttekompanierna en naturlig utveckling av den tidigmoderna statens resurstänkande. Ju fler manskapsresurser man kunde skaka fram till armén, desto bättre.

En tredje grupp, som blev allt större ju längre kriget varade, utgjordes av de rent kriminella element som gick att påträffa i skog och mark, och som tog till våldsmetoder för att överleva och berika sig. Krigens påfrestningar utökade deras skaror. Här fanns bönder som vräkts från sina gårdar, vanliga tjuvar, desertörer, med flera. Eftersom de lika gärna (eller snarast hellre, eftersom motståndet var svagare) attackerade vanliga bondgårdar som arméställningar blev de avskydda även i bondeleden.

Svenskarna buntade ihop alla dessa grupper och kallade dem ”snapphanar”. I egenskap av bönder hade de inte i kriget att göra. De skulle överlåta krigandet åt de svenska och danska arméerna, krigets eget folk. Bönder i vapen, därtill på fiendens sida, var något av det värsta armébefälen visste. Bönder skulle veta sin plats och hålla sig undan. Av detta följde att straffen mot snapphanarna inte sällan var bestialiska. Medan en fängslad dansk soldat kom lindrigt undan, och en officer blev väl behandlad, kunde snapphanarna utsättas för rådbråkning, stegling och spetsning.

Snapphanerörelsens dynamiska kärna utgjordes av friskyttekompanierna. De var nyuppsatta och orsakade svenskarna stora bekymmer. Vintertid kunde den danska kungamakten kontrollera dem någorlunda väl, men mestadels opererade de långt bortom sina högsta befäl, under ledning av stundom legendariska kaptener, som Svend Poulsen (”Göingehövdingen”). Till skillnad från bondeuppbåden bestod friskyttekompanierna i flera år och var mycket bättre på att strida. Detta faktum ökade de svenska befälens avsky för alla de grupperingar som man sammantaget kallade ”snapphanar”.