Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Förvisso har andra hälften av juli månad inte varit optimal ur sol- och badsemester detta år, men frågan dyker likväl upp. Hur länge har vi egentligen uppskattat att resa till stranden eller insjön för att bada på vår ledighet? Finns det en koppling mellan den antika badkulturen och badandet vid dagens sandstränder?

Nej, är det enkla svaret, inte en direkt koppling, även om det i båda fallen rör sig om kroppar som nedsänks i vatten av hälso- och nöjesskäl. Antikens romare och greker höll sig till inomhusbad, på latin thermae, inte sällan storskaliga anläggningar som är värda åtskilliga separata blogginlägg. Under medeltiden förekom också bad i speciella badhus, såväl privata som offentliga. De senare blev så småningom förknippade med prostitution och allmän osedlighet, varför de utsattes för hårda attacker under det puritanska 1500-talet. Inomhusbadandet fick en renässans på 1800-talet i takt med att hygien- och hälsotänkandet utvecklades.

Semesterbadandet i havsvatten är en modern företeelse och närmast en vidareutveckling av promenerandet på stränder. Under sent 1700-tal började förmögna västeuropéer söka sig till fashionabla kustorter för att vandra längs stränderna och insupa havsluften, detta som alternativ till inlandets populära brunns- och kurorter. I nästa skede (under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet) övergick man till att bada i själva havsvattnet, först av hälsoskäl och sedan av rena nöjeskäl, men det dröjde till införandet av lagstadgad semester för arbetare under mellankrigstiden innan sommarbadandet blev ett massfenomen.

De första stora badorterna, i egentlig mening, i Europa utvecklades följaktligen på 1800-talet för över- och medelklass. Kända exempel är Brighton i Storbritannien, Rimini i Italien och Deauville i Frankrike. Tidiga svenska exempel är skånska Mölle och Ljugarn på Gotland, som blomstrade vid sekelskiftet 1900.