X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Vad menas med uttrycket ”upplyst despot”? Det används ofta, med pejorativ biton, om alla möjliga initiativ- och maktlystna ledare i allt från diktaturstater till företag och studentkårer.

Det stämmer att de som brukar termen idag i regel gör det i smädelsesyfte, ofta utan att motparten begriper innebörden. Ofta hade det räckt med termen ”despot”, som numera endast ger negativa associationer. Ordet ”upplyst” vittnar om ett användningsområde som syftar bakåt i tiden på 1700-talets europeiska envälde.

När historiker använder begreppet, som blev vanligt förekommande i mitten av 1800-talet, syftar vi på en speciell typ av monarker som härskade under mitten och andra hälften av 1700-talet. Urtypen för en upplyst despot är Josef II av Österrike, men även Katarina II av Ryssland, Fredrik II av Preussen, Karl III av Spanien och vår egen Gustav III brukar räknas dit. De upplysta despoterna strävade efter att modernisera sina stater i upplysningens anda, till exempel genom att angripa klosterväsendet, landsförvisa jesuiterna, reformera administrationen, stödja kultur och vetenskap, öka religionsfriheten, avskaffa tortyr och grymma straff och – i vissa länder – avskaffa livegenskapen. De var dock inte villiga att kompromissa med den egna maktpositionen. Tvärtom använde de sin enväldiga position till att trumfa igenom reformer, och i de fall detta mötte motstånd från ständerna sökte de bli ännu mäktigare på de senares bekostnad. Gustav III:s ”förenings- och säkerhetsakt” 1789 är ett exempel på det sistnämnda. De upplysta despoterna menade vanligtvis att undersåtarna inte visste sitt eget bästa och att enväldet var nödvändigt för att samhället skulle kunna förbättras.

Den upplysta despotismen stöddes ofta av konstnärer, författare och kompositörer, vilka sympatiserade både med sina furstliga uppdragsgivare och med deras idéer. Budskapet i Mozarts opera Trollflöjten brukar anföras som exempel på stöd för upplyst despotism, liksom många av Voltaires skrifter.

Den upplysta despotismen gick i graven med franska revolutionen. I Frankrike hade denna typ av styrelseskick aldrig slagit igenom – varken Ludvig XV eller Ludvig XVI var upplysta despoter – och under revolutionen 1789 grep oppositionen makten för att reformera samhället över kungens huvud. De blodiga följdverkningarna (kungaavrättning, vandalisering, krig, med mera) skrämde Europas övriga monarker till en allt konservativare hållning i åtskilliga samhällsfrågor.