Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För några dagar sedan bloggade jag om när Värmland drogs in i det svenska riket. Nästa fråga lät inte vänta på sig: när blev Dalarna svenskt?

Den första skriftliga hållpunkten är den norska Sverresagan, som skrevs i början av 1200-talet. Enligt denna ingick ett område i dagens Dalarna som norrmännen kallade Järnbäraland under andra hälften av 1100-talet i sveakungens välde, men det var ännu hedniskt och befolkningen var inte van att ha med kungar att göra. Det krävdes skicklig diplomati när den norske kungen Sverre skulle ta sig fram genom bygden.

Dessa uppgifter tyder på att dalabönderna ännu på 1100-talet levde utanför det egentliga svenska politiska systemet, liksom utanför det norska, men att kungarna i Mellansverige utövade överhöghet. Huruvida denna erkändes av dalkarlarna, och hur överhögheten gestaltade sig (erlade de kanske tribut?) var av allt att döma okänt även för Sverresagans skribent. Dessvärre är sagans geografi svår att tyda. Termen Järnbäraland, som även förekommer i andra källor från 1200- och 1300-talen, åsyftade knappast hela Dalarna. Flertalet forskare menar att man främst avsåg Siljansbygden. Här har arkeologer hittat Dalarnas största koncentration av lågtekniska järnframställningsplatser. Under äldre medeltid var denna näring på stark tillbakagång, men minnet av dess tidigare betydelse avspeglade sig i distriktsnamnet.

Att döma av de senaste historiska och arkeologiska analyserna omvandlades Siljansbygden under 1100- och 1200-talen från att ha varit ett förkristet älvdalslandskap med järnproducerande gårdar till en medeltida jordbruksbygd med odlingsexpansion och kristna kyrkor. Som exempel kan nämnas att Leksands stenkyrka på Kyrkudden uppfördes omkring 1300. Dess socken nämns i källorna år 1318. Denna slutgiltiga etablering av kristendomen, som naturligtvis lär ha föregåtts av mission, visar att Siljansbygden vid denna tid hade blivit en del av den svenska kyrkoprovinsen. Vi saknar entydiga belägg för att även den världsliga sfären, kungadömet, utövade makt i övre Dalarna före senmedeltiden, men det är mycket sannolikt att en process liknande den i Värmland ägde rum under Birger jarl och hans söner.

Att kristendomen befästes i södra Dalarna tidigare än i Siljansbygden är inte förvånande. Landskapets äldsta stenkyrka är troligen den i Husby (Hedemora kommun), byggd under första hälften av 1200-talet. Om vi blickar mot söder blir det också lättare att följa kungamaktens expansion. Ett flertal urkunder har bevarats om bergsbruket; den äldsta och mest kända är från 16 juni 1288. Här redogör biskop Peter av Västerås för sin återanskaffning av biskopsbordets andel av koppargruvan i Tiskasjöberg (Kopparberget vid nuvarande Falun). Dokumentet anspelar på att bergsbruket bedrevs av en särskild association, som även den svenske kungen var medlem av (detta är belagt 1310). Förutom kungen och biskopen var Västmanlands och Dalarnas lagman, Greger Magnusson, och två familjer i Lübeck delägare i berget i början av 1300-talet.

När Dalarna framträder i klarare historiskt ljus på 1300-talet är det uppenbart att landskapet var nära knutet till Västmanland, något som stärker hypotesen att den svenska kungamakten utsträckte sig från söder mot norr. Visserligen hade dalkarlarna under senmedeltiden ett gemensamt landsting i Stora Tuna, men den högste juridiske ledaren var Västmanlands lagman och den högste administrative fogden i Västerås. Siljansbygden var ur kungamaktens synvinkel perifer, medan Bergslagsbygderna blev allt viktigare.

Väl att märka räknades Idre och Särna, vid Österdalälven, längst norrut i dagens landskap, under medeltiden till det norska riket.