Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När och varför upphörde den svenska rivningshysterin? På 1950- och 1960-talen totalförstördes ju mängder av gamla svenska stadskärnor när det skulle göras plats för Domusvarhus, kommunhus och massor av nya hyrelägenheter. Hur lyckades man dra i bromsen?

Bakgrunden till det som i efterhand har kallats rivningshysterin var det faktum att Sverige ännu i början av 1950-talet hade några av Europas sämsta bostäder. Standarden var pinsamt låg, i synnerhet som landet kommit undan båda världskrigen och inte längre kunde betecknas som fattigt. Det fanns en stor vilja att riva det gamla och bygga nytt, och tack vare de goda tiderna saknades inte pengar att förverkliga visionerna. Alltså fick stadsplanerarna och byggherrarna grönt ljus, med välkänt resultat för alla som sett en svensk storstad med (idag nästan osynliga) historiska rötter. Det öde som drabbade Klarakvarteren i huvudstaden (en del av den så kallade Norrmalmsregleringen) är bara ett av otaliga exempel. Samtidigt förstorades städerna genom anläggandet av nya förorter, flertalet (men inte alla) byggda i modernistisk stil.

I Stockholm höjdes röster mot rivningarna redan när det begav sig, men i landsortsstäderna opponerade sig påfallande få mot att saneringen av stadskärnorna utgjordes av rivning snarare än ombyggnad och restaurering av befintliga hus. Ingen folkrörelse uppstod för att bevara de många landshövdingehus i Göteborg som förstördes; det historiska kulturarvet stod helt enkelt inte högt i kurs i dåtidens Sverige. Det bör också påpekas att det skulle ha kostat betydligt mer att restaurera byggnader med dålig boendestandard än det kostade att riva och bygga nytt, vilket var ett starkt argument för det senare alternativet.

I flertalet svenska städer var de ansvariga mycket stolta över sina nya stads- och kommuncentra, vilket bland annat omvittnas av de många färglagda vykort som producerades på 1950- och 1960-talen. Idag upplever vi dem i regel som patetiskt trista, närmast skrattretande, men så var inte fallet när de tillverkades.

Till slut vände vinden och ord som ”rivningshysteri” blev vanliga. Den symboliska skiljelinjen brukar dras vid almstriden i Kungsträdgården 1971, som tvingade politikerna i Stockholm att tänka om. Följden var Cityplan 1977, som på ett helt annat sätt än tidigare stadsplaner tog hänsyn till stadens historiska gatunät. Dessutom började kassan sina. I mitten av 1970-talet drabbades västvärlden, även Sverige, av en ekonomisk kris som reducerade möjligheterna för nya projekt. Till saken hör att två av argumenten för rivning och nybyggnation – bostadsbristen och den låga standarden – vid det laget hade avhjälpts. Brist på pengar och brist på behov gjorde det lättare för politikerna att bli lyhörda för kulturarvsbevarare och människor som tyckte att de nya stadsmiljöerna var tråkiga och sterila. Från och med sent 1970-tal prioriterade man istället byggandet av låga hus som låg tätt inpå varandra, ungefär som i vissa av de gamla stadsmiljöer man tidigare gjort sitt bästa för att rasera.