X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Går det att forska om vad de gamla grekerna och romarna hade roligt åt? Vad vet vi om antik humor?

Förvånansvärt mycket, är svaret, alldeles för mycket för att det skall få plats i den här lilla bloggen. Såväl de antika komedierna som den stora mängden övrig litteratur (brev, satirer, svartmålningar i tal och epigram, med mera) dignar under information om vad man tyckte var roligt. Inte sällan känner vi igen poängerna. Missförståndshumor, slapstick, med mera, har uppenbarligen existerat i alla kulturer, så även i antikens Rom och Athen.

Enligt forskarna kan man emellertid spåra en markant utveckling i den officiella synen på humor, särskilt i Grekland på 300-talet f.Kr. Från att ha varit socialt accepterat sjönk det burleska skrattets anseende betydligt i Platons och Aristoteles värld. Grova skämt portförbjöds från finare samkväm och kultiverade samtal. Man skulle vara svalt ironisk snarare än utåtriktat rolig. Den påföljande epoken, hellenismens era, kom därför att bli den förfinade kvickhetens epok, en tid då eliten nyttjade humorn som klassmärke, som ett sätt att markera skillnad mellan bildad elit och vulgär pöbel.

Överskiktet i det romerska samhället anammade den hellenistiska humorsynen, vilket är lätt avläsbart i satirer, komedier, brev och filosofiska redogörelser. Marcus Tullius Cicero, för att ta ett prominent exempel, framhöll gärna hur kvick han var. Eftersom kvickhet var en kännarsak uppstod det givetvis debatt om saken. Cato d.y. tyckte att Cicero var en fjant. Andra kallade honom, nedsättande, scurra (ungefär: ”clown” eller ”narr”). När vi idag läser Ciceros anekdoter är det uppenbart att vi befinner oss fjärran från rännstenen. Det är knappast vitsar som får oss att vika oss dubbla av skratt. Syftet var snarare att briljera genom en underfundig poäng. Se på detta exempel från Ciceros De oratore (”Om talaren”, 2.273):

Den store Metellus begav sig en dag till gamle Ennius, den framstående skalden, som levde i ett avsides beläget hus på Aventinen. Tjänarinnan förklarade att Ennius inte var hemma. Metellus, som kände Ennius väl, anade att tjänarinnan ljög [vilket romerska tjänarinnor var ökända för att göra]. Några dagar senare kom Ennius till Metellus hus och frågade efter honom. Metellus skrek då: ”Jag är inte hemma!” Ennius blev givetvis uppbragt. Metellus förklarade emellertid snabbt: ”Häromdagen trodde minsann jag på din tjänarinna! Varför tror då inte du på mig?”

Det underliggande budskapet är behovet av jämlikhet inom överklassen: Ennius och Metellus står på samma sociala nivå, varför respekten dem emellan måste vara ömsesidig. En god berättare gjorde säkert avsett intryck med anekdoten. Men några rungande skrattsalvor från vanliga romerska bönder och hantverkare lär den inte ha inbringat. Det var inte heller avsikten.