Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Den minnesgode läsaren får ursäkta, men idag är det dags för en repris. Vissa spörsmål har en tendens att återkomma, och dagens exempel är ett av de populäraste. Vad hände egentligen med Edvard V av England, den unge kungen som efter bara ett par månader på tronen avsattes år 1483 och förpassades till Towern, där han och hans bror Rikard av York försvann? Vad säger forskningen? Vad tror jag själv?

De flesta har allt sedan renässansen menat att prinsarna mördades av den egne farbrodern, kung Rikard III. Andra har pekat på dennes allierade och senare dödsfiende, Lord Buckingham. Ytterligare andra har menat att den skyldige var Rikards efterträdare, den förste Tudormonarken Henrik VII. Eller överlevde måhända prinsarna och fick för allmänheten helt okända liv som inte har lämnat spår i historieböckerna?

År 1674 påträffades två skelett inmurade i Towern, vilka hypotetiskt identifierades som Edvard V:s och Rikard av Yorks skelett. Men identifieringen är osäker. Till saken hör att det tycks ha varit populärt att mura in skelett i Towern – man har även funnit andra lik, vilka även de är svåra att identifiera. Exakt vilket av alla dessa skelett som tillhör Edvard V (om nu något gör det) är omöjligt att säga.

Rikard III måste än idag betraktas som en huvudkandidat till posten som mördare. Det var Rikard som såg till att Edvard V miste sin krona, som han genast tog över själv. Det var Rikard som hade flest möjligheter att döda prinsarna. Rikard var den som först anklagades för brottet, och han lyckades inte – eller kanske, rättare sagt, hann inte, eftersom han själv stupade redan 1485 – bevisa sin oskuld.

Problemet är att svartmålningen av Rikard III har varit alldeles för effektiv för att bli trovärdig. Rikard var den siste av sin ätt. Den efterföljande Tudordynastins regenter, från Henrik VII till Elisabet I, gjorde allt som stod i deras makt för att legitimera troninnehavet genom att demonisera företrädaren, skildra honom som ett sannskyldigt monster. Det främsta exemplet är Shakespeares skådespel om Rikard III, i vilket kungen framställs som en ondskefull realpolitiker som ger order om det ena lönnmordet efter det andra.

På 1600-talet och 1700-talet vände vinden. Dynastin Tudor var borta. Under kungahusen Stuart och Hannover blev det fritt fram för Rikards supporters att återupprätta kungens förlorade ära – och så skedde. Rikard III blev Englands mest omdiskuterade och mest postumt försvarade kung, och är så fortfarande. Fascinationen över hur den duglige Rikard sveks av sina allierade, stupade i förtid och i efterhand beskylldes för två prinsmord som han troligen var oskyldig till har blivit ännu starkare på 1900-talet. Ett berömt exempel är Josephine Teys deckare En gammal skandal (The Daughter of Time, sv. övers. 1959). En annan ryktbar (men föga seriös) upprättelse är första säsongen av Rowan Atkinsons TV-serie Blackadder, där Rikard III dödas av misstag och efterträds av den fullt levande Rikard av York, som inte alls har mördats i Towern utan vuxit upp till att bli en jovialisk och stridslysten konung, spelad av Brian Blessed.

Faktum är att mordet på prinsarna har varit uppe i en modern domstol, med Rikard III på den anklagades bänk. I november 1984 sändes en fyra timmar lång domstolsförhandling i brittiska Channel Four, vilken också har publicerats i bokform (Richard Drewett och Mark Redhead, The Trial of Richard III, 1984). Juryn dömde den anklagade ”icke skyldig”.

Långt senare, i januari 1997, befann jag mig i Los Angeles inför en konferens på UCLA. Hårt drabbad av jet-lag låg jag vaken efter midnatt i en hotellsäng och zappade runt för att se om det fanns något sevärt på TV. Döm om min förvåning när jag landade mitt i ännu en domstolsförhandling om prinsmordet, under ledning av den dåvarande chefsdomaren i USA:s Högsta Domstol, svenskättlingen William Rehnquist. Än en gång blev domen ”icke skyldig”.

Därmed inte sagt att Rikard III verkligen var oskyldig. Han lät bevisligen undanröja andra mänskliga hot, när så krävdes. Det gjorde övriga framgångsrika engelska politiker också, i synnerhet efterträdaren Henrik VII. Men för att döma någon för mord krävs adekvat bevisning, och dylik saknas. Mot bakgrund av de indicier, de vittnesmål och det källmaterial som existerar går det inte att peka ut Rikard III som mördare.

De försvunna prinsarnas mysterium lär därför förbli ett mysterium.