Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag har fått ett antal frågor om de slaviska folkens förhistoria – polaner, tjecker, Stormähriska riket, bulgariska imperier, med mera. Problemet med sådana frågor är att de berör gränslandet mellan historia och myter, och dylika gråzoner blir lätt föremål för ovanligt hätska debatter mellan såväl akademiker som övriga. Under mellankrigstiden infekterades forskningen av nationalistiska dogmer som ännu lever kvar och vidareutvecklas.

Men varför inte? Idag dyker jag in i den slaviska frågedjungeln och berättar vad vi tror oss veta om serbernas och kroaternas ursprung.

Både serberna och kroaterna dyker upp på den historiska scenen i skuggan av avarerna, det stora erövrarfolket i det sena 500- och det tidiga 600-talets Balkan. Fram till 626, då de besegrades av bysantinarna, satte avarerna skräck i alla regioner från Friuli till Thrakien. Därefter trängdes detta asiatiska ryttarfolk tillbaka på flera fronter, bland annat av bulgarer i öster och av slaverna i Samos kortlivade konfederation i Centraleuropa (som jag gärna återkommer till i ett annat blogginlägg).

Det var i detta läge som ett folk som senare skulle betecknas som kroater gjorde sig gällande på nordvästra Balkan och ett folk som senare skulle kallas serber etablerade ett välde längre söderut. Så långt är flertalet forskare ense. Försvagningen av avarerna gav både kroater och serber en chans att utveckla egna politiska kulturer. Men varifrån kom kroaterna och serberna? Var de invandrande nykomlingar, eller var de redan bofasta slaver? På denna punkt går meningarna vitt isär. Samtliga skriftliga redogörelser är alldeles för sena för att vi skall kunna vara säkra på deras sanningsvärde. Faktum är att det dröjer hundratals år innan själva folknamnet kroater (hrvati) dyker upp i skriftliga källor.

Hypotes 1: Enligt denna hypotes gjorde slaverna uppror mot avarerna och kastade av sig deras ok. På var sitt håll byggde kroaternas och serbernas anfäder och anmödrar upp egna furstendömen. Långt senare skapade deras ledarskikt var sin folkvandringslegend, enligt vilken de hade invandrat österifrån, trängt bort avarerna och underkuvat slaverna (vars språk de dock anammade).

Hypotes 2: Enligt denna hypotes skedde verkligen en invandring. Både de ursprungliga kroaterna och de ursprungliga serberna var, menar man, iranskspråkiga nomadfolk som drog västerut till området norr om Donaubäckenet och fortsatte söderut när avarerna hade försvagats. De som stöder denna hypotes brukar peka på likheten mellan ordet ”kroat” och det iranska ortnamnet Choroathos vid nedre Don och på det faktum att grekiska geografer under antiken hade känt till en troligen iranskspråkig folkgrupp vid Don vars medlemmar kallades Serboi. På 900-talet nämnde dessutom en arabisk författare ett folk i Kaukasus vid namn ”sarber”, vilket kan tyda på att vissa bodde kvar i öster. Senast på 700-talet torde kroaterna och serberna i väster ha mist sitt egna språk och lingvistiskt assimilerats med sina slaviska undersåtar, men de behöll sina etniska benämningar.

Vilken hypotes är mest sannolik? Båda har goda poänger. Hypotes 1 stärks av att sådan mytbildning är belagd bland många andra folk över hela jordklotet, till exempel hos  folkvandringstida germanfolk (som langobarderna), vars historieskrivare konstruerade myter om forntida utvandringar från fjärran länder. Hypotes 2 stärks av att just sådana processer kan beläggas i exempelvis Bulgarien och Frankrike. Båda länderna har fått sina namn av erövrare som underkuvade folk som de sedermera assimilerades med, samtidigt som erövrarnas etniska benämning gled över på hela det underkuvade folket.

Som sagt, forskarvärlden är delad, och jag ställer mig högst tvivlande till om vi någonsin kommer att kunna utröna vilken hypotes som är korrekt.

Senaste inläggen

  • Bloggen har flyttat
  • Sankt Göran och draken
  • Härskade Erik av Pommern i Pommern?
  • Varför började Vietnamkriget?
  • Våra kungliga nummer