Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Jag har fått en hel del frågor om amerikanska inbördeskriget, vilket beror på att det i år är 150-årsjubileum av att kriget avslutades genom Söderns kapitulation. En av de vanligaste gäller de svarta soldaterna i nordstaternas arméer. Varför dröjde det innan de kallades till fanorna – de borde ju rimligen ha varit de mest entusiastiska och trogna av alla potentiella nordstatssoldater? Och hur många av dem dog för Lincoln?

När många fria svarta i nordstaterna år 1861 entusiastiskt anmälde sig som frivilliga att kämpa i unionens arméer var myndigheterna kallsinniga. För det första ville inte Lincoln att slavägarna i gränsstater som Kentucky, Maryland och Delaware skulle skrämmas till att utträda ur unionen vid åsynen av beväpnade svarta. För det andra misstroddes de svarta i deras egenskap av soldater. Enligt nordstatsrasisterna var det en självklarhet att de svarta var dåliga krigare – fega och undergivna gentemot sina tidigare herrar – som omöjligen kunde bibringa deras arméer någon fördel på slagfältet. När svarta i Cincinnati på eget bevåg började organisera ett hemvärn till stadens försvar ingrep den vita polisen och stoppade resolut verksamheten med orden: ”Vi vill att ni jävla niggrer håller er borta från det här. Det är den vite mannens krig.”

Men attityden förändrades. De stora nederlagen i början av kriget, till exempel de båda slagen vid Bull Run, gjorde det nödvändigt att kalla allt fler soldater till vapen. I juli 1862 såg sig kongressen tvungen att släppa in svarta soldater i armén eftersom det inte fanns tillräckligt många vita frivilliga. Beslutet föregicks dock av långa och intensiva debatter. Åtskilliga vita politiker och officerare var motståndare till idén eftersom de var lika inbitna rasister som plantageägarna i söder. Medan en av unionens främsta generaler, den blivande presidenten Ulysses S. Grant, till fullo insåg de svarta soldaternas värde och ställde sig bakom rekryteringen var hans lika ryktbare kollega William T. Sherman kritisk. Sherman hade inget emot att stationera svarta soldater i garnisoner och i trossen, men han tvivlade på att de verkligen kunde strida.

Under de år som följde organiserades likväl ett antal svarta regementen, vilka inte kunde anklagas för att göra dåligt ifrån sig på slagfältet. Den första stora framgången utgjordes av attacken mot sydstatsfästningen Fort Wagner utanför Charleston i juli 1863. Massachusetts 54:e regemente förlorade 272 av 600 anfallande svarta soldater. Trots att slaget var ett taktiskt nederlag – sydstatarna segrade – var det en strategisk triumf: de svartas hjältemodiga kamp fick nordstatspolitikerna att ompröva sina ståndpunkter. (Drabbningen ligger till grund för filmen Glory, 1989). Sammanlagt tjänstgjorde omkring 186 000 svarta soldater i USA:s armé under inbördeskriget, varav omkring 100 000 var förrymda slavar. 66 000 av dessa soldater stupade i strid eller dog av sjukdomar.