Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

En betydande del av forntidens civilisationer i Främre Orienten är idag kända tack vare att forskarna har lärt sig att tolka de lertavlor med kilskrift som har bevarats i gamla arkiv och bibliotek. Till saken hör att kilskriften inte påminner det minsta om annan skrift, varken om egyptiernas hieroglyfer eller om våra moderna alfabeten. När knäckte man egentligen kilskrifternas kod och lärde sig läsa vad som stod på lertavlorna?

Svaret på frågan är 1802. Under 1700-talet hade vetenskapliga expeditioner färdats till Främre Orienten och tagit med sig fornfynd eller teckningar av fornfynd hem, varför kilskriften som sådan var känd, även om ingen kunde läsa tavlorna. Till insamlarna hörde Carsten Niebuhr, som hade kopierat inskrifter i Persien under en vistelse i landet år 1765. Just dessa inskrifter blev i början av 1800-talet föremål för Georg Friedrich Grotefends intresse. Grotefend var en lärare i Göttingen som hade som hobby att lösa problem – ju svårare pussel och gåtor, desto bättre. Han slog vad med några vänner om att han mycket väl kunde lösa kilskriftsproblemet om han bara försökte. Sagt och gjort. Grotefend började analysera tecknen och leta efter ett mönster.

Ansträngningarna bar frukt. Den 2 september 1802, ett datum som gått till fornforskningshistorien, kunde han belåtet tillkännage att han hade tolkat sig fram till de gamla persiska kunganamnen Dareios och Xerxes. Utforskningen av kilskriftstavlornas värld kunde börja.