X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

År 1457 störtades den svenske kungen Karl Knutsson och efterträddes av den dansk-norske kungen Kristian I. Men det dröjde ett bra tag mellan den förstes fall och den senares trontillträde. Karl tycks alltså inte ha besegrats av Kristian. Hur gick det till när han miste tronen?

Svaret är att Karl Knutsson miste tronen till följd av ett uppror. Vi känner till händelseförloppet väl eftersom den samtida krönikören Ericus Olai berättar om det. Karl Knutsson har också (mycket vinklat) skrivit om händelsen, som dessutom skildras i Sturekrönikan och Vadstenadiariet.

Ericus Olai uppger att ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna), Karl Knutssons farligaste svenske maktrival, begärde ersättning för den skada han lidit föregående sommar, då ärkebiskopens tjänare tagits tillfånga av fienden. Karl Knutsson vägrade emellertid att betala ersättning och klyftan mellan ärkebiskop och kung vidgades. Medan kung Karl drog mot söder för att återta Öland från danskarna skred ärkebiskopen till verket.

Omkring den 25 januari 1457 lät Jöns Bengtsson gripa Håkan Svensson, Karl Knutssons byfogde i Uppsala. Fången sattes bakom lås och bom på Salsta, ett av huset Oxenstiernas rikaste gods. Upproret hade börjat. Medelst ett skarpt formulerat anslag på Uppsala domkyrkas port kungjorde Jöns Bengtsson att han hade uppsagt kung Karl tro och lydnad. Därefter samlade han kring sig bönder och borgare i staden och dess närhet. Antagligen utgjorde ärkebiskopens egna landbor en stor del av hären, men med tanke på de många kungliga extraskatterna under de senaste åren lär han inte ha haft svårt att vinna även övriga bondehjärtan för sin sak. Med de beväpnade allmogesoldaterna i följe drog sedan Jöns mot Västerås och försatte slottet i belägring.

I Sturekrönikan skildras upprorets inledningsfas detaljerat. Jöns Bengtsson skall ha kallat till sig krigsmän och därefter nedlagt mitran på altaret framför Sankt Eriks skrin i Uppsala domkyrkas kor. Han lär ljudligt ha förklarat för de församlade att han inte skulle återta den förrän ”sweriges lagh wardha räth”. Därefter skall han ha iklätt sig harnesk och omgjordat sig med ett svärd. På ärkebiskoplig order plundrades kungsgården, varefter Jöns ledde sina män via Haga och Svartsjö till Västerås, dit han uppmanade dalkarlarna att komma för att ansluta sig.

När kungen nåddes av nyheten var han på väg mot Vadstena för att göra ett kort uppehåll i fälttåget mot Öland, men katastrofbudet kullkastade krigsplanerna. Sturekrönikans författare påstår att Karl Knutsson, sedan han informerats av flera brevskrivare, hastade norrut i spetsen för 1 400 ryttare. Från Stockholm sändes ytterligare 300 man för att bistå honom mot de upproriska.

De ärkebiskopliga och de kungliga styrkorna möttes vid Strängnäs, enligt en annaluppgift (Annales Holmienses) den 9 februari. I Vadstenadiariet anges att Karl Knutssons här besegrades två gånger, att ett flertal stupade och att kungen själv föll ihop efter att ha sårats av en pil. Sturekrönikans skildring är mer utförlig. Här läser vi att kungen nådde fram till Strängnäs en god stund före den från Västerås framryckande ärkebiskopen, men de svenner Karl sände ut att spana efter fienden kunde inte ge honom besked om huruvida fara hotade. De kungliga tog av sig harnesk och beredde sig att sova. På morgonen nåddes Karl Knutsson av ett rykte om att Jöns Bengtsson närmade sig, men till sin egen olycka ringaktade han budet. Därpå föll ärkebiskopens folk över kungens trupp; Karl blev skjuten och tvingades vika tillbaka. Åtskilliga krigsmän blev tillfångatagna, men kungen själv lyckades ”mz blodughe män och bleeke kin” rädda sig till Stockholm.

Jöns Bengtsson förefaller alltså ha överrumplat Karl Knutsson och tillfogat honom ett allvarligt bakslag. Sårad och besegrad vände kungen åter till sitt huvudfäste vid Mälarens utlopp, vilket den 13 februari försattes i belägring. Någon hjälp av stockholmarna tycks Karl Knutsson inte ha kunnat räkna med och den 24 februari lämnade han Stockholm på ett skepp med destination Danzig. Det dröjde inte många timmar efter kungens försvinnande innan stadens portar öppnades för Jöns Bengtsson.