Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Att det förekom svarta soldater, inte minst förrymda slavar, i nordstaternas arméer under amerikanska inbördeskriget är ingen nyhet. Det finns gott om böcker och filmer om de ca 186 000 svarta amerikaner (varav ca 66 000 dog i strid eller av sjukdomar) som kämpade för slaveriets avskaffande i Nordamerika på 1860-talet. Men stämmer det verkligen att svarta soldater även stred på konfederationens sida, det vill säga för att försvara slavägarnas intressen?

Vid en första anblick förefaller frågan bisarr. Varför skulle slavar, eller ens fria svarta, rikta gevär mot de soldater som sökte befria dem från bojorna? Och varför skulle slavägarna vara djärva (alternativt tokiga) nog att beväpna sina ofria undersåtar? Borde inte det, i mången plantageägares ögon, ha förefallit som steg 1 i ett kollektivt självmord?

Jovisst. Men icke desto mindre skedde det. Fria svarta gjorde militära insatser för sydstaterna under hela kriget, redan 1861, och det dröjde inte länge förrän även slavarbetskraft togs i arméernas tjänst. Länge handlade det främst om arbete bakom linjerna: vapentillverkning och vapentransport, vagn- och brobyggen, leveranser av förnödenheter till armén, grävande av skyttegravar, arbete i militärsjukhusen, och så vidare. År 1863 väcktes även frågan om man inte borde rekrytera slavar till konfederationens arméer, så att de kunde värja Södern med gevär. Det främsta skälet var brist på soldater, men det fanns fler strukturella orsaker. Kampen om slaveriets vara eller inte vara var inte den enda krigsorsaken. För många sydstatare föreföll kriget som en desperat kamp för den egna livsstilen, ett försvar för hembygdens allmänna intressen, mot ondsinta och ogudaktiga Yankees. Om man bara gav slavarna en chans skulle även dessa, resonerade man, inse försvarslogiken och ställa upp för det gemensamma bästa.

Motståndet i konfederationens politiska led mot förslaget var, som väntat, stort. År 1864 diskuterades frågan intensivt i sydstaternas kongress. Ju mer kritiskt läget blev, desto mer svängde opinionen. I februari 1865 ställde sig även Robert E. Lee, Söderns störste general, positiv till förslaget. En majoritet i kongressen röstade ja till att beväpna svarta, och den 13 mars inleddes rekryteringen i Richmond. Väl att märka förblev soldaterna slavar även efter det att de erhållit sina gevär.

Det dröjde inte länge förrän två kompanier av slavar och fria svarta hade satts upp. De fick karaktäristiska grå uniformer och kunde snart ses paradera inför nyfikna åskådare på Capitol Square. Men det var för sent. Grant, Sherman och övriga nordstatsgeneraler hade redan krossat de konfedererades trupper på slagfältet. Den 9 april kapitulerade Lee vid Appomattox Court House och kriget var slut.

För den som vill läsa mer om de svartas bidrag till sydstaternas krigföring rekommenderas James H. Brewers bok The Confederate Negro. Virginia’s Craftsmen and Military Laborers, 1861–1865 (Duke University Press, Durham, N.C., 1969).