Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag mig an en fråga om trettioåriga kriget. Eftersom jag nyligen skrev en bok om nämnda konflikt trillar det in frågor om det då och då, i regel rörande svenska fälttåg och drabbningar. Nu gäller det slaget vid Wittstock. Var detta ett militärt mästarprov från Johan Banérs sida, eller vann svenskarna på grund av ren tur eller fientlig inkompetens?

Bakgrunden till slaget vid Wittstock var att svenskarna befann sig i en strategiskt utsatt situation. Efter två års ständiga motgångar var läget för svenskarna i norra Tyskland allvarligt, i synnerhet sedan markgreven av Brandenburg sällat sig till fienderna. Johan Banér, överbefälhavare för de svenska trupperna i Tyskland, beslöt sig då för att göra ett redan smutsigt krig ännu smutsigare. Banér hade bara ett trumfkort: genom kontrollen av kuststäderna i Pommern kunde han hela tiden få in försörjning och förstärkningar från norr. Fienden var beroende av att kunna försörja sig med hjälp av de resurser som fanns i själva Tyskland. Genom att föra ett totalt krig och systematiskt föröda fiendens hemmabaser, till exempel i Brandenburg och Sachsen, kunde man vinna tid och på sikt nöta ned motståndet – hoppades Banér.

Av detta skäl ryckte Banér in i Sachsen i februari 1636 – han förstörde brunnar, konfiskerade spannmål och brände allt han kom åt. För Sachsen var det en olycka, men för den kejserliga armén under Melchior von Hatzfeldt erbjöd det svenska plundringståget en välkommen möjlighet att anfalla Banér på öppna fältet, långt från baserna i Pommern. När svenskarna upptäckte faran retirerade de norrut, varvid von Hatzfeldt förenade sig med de sachsiska trupperna. Den förenade sachsisk-kejserliga armén intog Magdeburg i början av juli.

För att slippa trängas tillbaka till Pommern, som inte var i stånd att försörja en stor armé någon längre tid, satsade Banér allt på ett kort. Han förenade sig med Alexander Leslies armé – som var hälften så stor som Banérs och hade opererat längre västerut – och bröt upp från lägret vid Parchim, åtta mil söder om Rostock. Melchior von Hatzfeldt retirerade, men Banér var fast besluten att möta fienden öga mot öga, innan de kejserliga fått förstärkningar. Efter några dagars manövrerande angrep han fienden den 4 oktober (enligt gregoriansk kalender, den 24 september enligt den julianska kalender som då användes i Sverige) vid den brandenburgska byn Wittstock.

Slaget vid Wittstock var ett av trettioåriga krigets taktiskt sett mest intressanta, och ett av de mest våghalsiga, sett ur svenskt perspektiv. Melchior von Hatzfeldt hade troligen fler soldater än Banér, kanske omkring 23 000 mot omkring 16 000, men det bedömningarna av arméernas storlek varierar. Det är fullt möjligt att de var jämnstarka. De kejserliga och sachsarna hade förskansat sig på en ås, vilket gav dem en taktisk fördel. Ändå valde svenskarna att anfalla.

Johan Banér ledde själv den svenska högerflygeln tillsammans med Lennart Torstenson, medan skotten James King kommenderade vänsterflygeln och Alexander Leslie centern, som var avsedd att fungera som reserv – att riskera centern i ett anfall mot en numerärt överlägsen fiende på en höjd hade varit vansinne. De kejserliga och sachsiska trupperna saknade en gemensam befälhavare, men hertig Johann Georg kommenderade själv sina sachsare. I slagets inledningsskede lyckades Banér förvirra fienden genom att leda högerflygeln runt den kejserlig-sachsiska vänsterflygeln och tvinga denna att ge upp sina försvarsvärn. Därefter inleddes själva drabbningen, som formade sig till en utdragen strid vid kullarna.

Den svenska planen framgick inte för sachsarna och de kejserliga förrän det var för sent. Medan Banér, Leslie och deras folk stred tappert mot de numerärt övermäktiga kejserliga knektarna – först vid deras vänsterflygel, sedan även mitt på slagfältet – och led stora förluster genomförde en fjärdedel av de svenska styrkorna under James King och Torsten Stålhandske en lång marsch runt den kejserliga högerflanken. Om von Hatzfeldt i detta läge hade genomfört ett frontalangrepp med samtliga tillgängliga trupper hade svenskarna riskerat att lida ett förintande nederlag, men så skedde inte. Väl att märka var von Hatzfeldt ingen inkompetent general; han trodde att det säkraste han kunde göra var att strida på det traditionella sättet och måna om sina reserver i vetskap om att Banér inte hade råd med en allvarlig motgång. Om von Hatzfeldt känt till Kings och Stålhandskes manöver hade han säkert agerat annorlunda.

Situationen var allvarlig för Banér och Leslie när King och Stålhandske plötsligt, kort tid före skymningen, anföll i fiendens rygg och orsakade panik. Samtidigt angrep de sista svenska reserverna fienden, som tvingades kämpa mot två anfallsvågor och på kort tid miste sitt artilleri. Efter att mörkret fallit drog sig sachsarna och de kejserliga tillbaka, grundligt besegrade.

Slaget vid Wittstock gick till historien som en stor svensk seger, men den var dyrköpt. Banér förlorade 3 300 man i stupade eller sårade, de kejserliga och sachsarna betydligt fler, samt hela trossen. Psykologiskt sett var drabbningen av stor vikt, eftersom den visade att den svenska armén var lika farlig att möta på slagfältet som den varit vid Breitenfeld och Lützen. För Johan Banér var segern ett bevis på att hans lika brutala som djärva strategi var sund. Från och med nu skulle han leda flera fälttåg djupt in i Tyskland i akt och mening att tillfoga motståndarna så stor skada som möjligt.