Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Som alla läsare av denna blogg torde veta har jag under de senaste dagarna stått i fokus för en eldfängd debatt om invandring, allt sedan min Brännpunktartikel i ämnet publicerades. Jag har mottagit tusentals kommentarer och mejl och i ärlighetens namn inte hunnit läsa allt. Ett antal punkter har återkommit med viss regelbundenhet i den kritik som riktats mot mig, varför jag i denna extrablogg vill göra vissa förtydliganden rörande det som undertecknads vedersakare berör mest frekvent.

Först ett formellt påpekande: denna text publiceras på min egen Historieblogg eftersom reglerna gör det omöjligt att publicera den på Brännpunkt. För att så skulle ske hade det krävts att en replik riktad mot min ursprungliga text först publicerats där, men så har inte skett. Enligt redaktionen på Brännpunkt beror det på att de repliker som sänts in inte har varit ”publicerbara”.

(1) En punkt som ideligen återkommer är att jag är en historieförfalskare som ljuger om invandringen i förfluten tid. De som hävdar detta hänvisar i regel till en text som nyligen skrevs av Tino Sanandaji. Jag har tagit del av artikeln och kan konstatera att Sanandajis kunskaper om historisk invandring har stora luckor. Ett exempel: När han berör antalet tyskar som bosatte sig i Sverige i förfluten tid skriver han att ”nästan inga tyskar bodde på landsbygden”. Han begränsar sig till en utvärdering av situationen i de små svenska städerna och relativiserar därmed det tyska kulturinflytandet kraftigt, detta för att få mig att framstå som okunnig och manipulativ. Väl att märka var den tyska invandringen till svenska städer synnerligen kulturellt, ekonomiskt och politiskt betydande och i sig fullt tillräcklig för att meritera sig till en prominent plats i historieböckerna, men sanningen är att många tyskar dessutom – tvärtemot Sanandajis påstående – bosatte sig i vad som idag skulle betecknas som landsorten. I synnerhet vid de mellansvenska mineralfyndigheterna fanns det redan på medeltiden gott om bergsmän och andra entreprenörer med rötterna i Tyskland. Ett känt exempel är den familj som Engelbrekt Engelbrektsson tillhörde. Inflyttningen av tyskar – särskilt ”tysksmeder”, som var betydligt fler än ”vallonsmederna” – fortsatte under påföljande sekler. Faktum är att stora delar av den svenska bruksnäringen förblev beroende av utländsk expertis och utländsk arbetskraft ända in på 1800-talet. (Jag ger gärna fler exempel på felaktigheter i Sanandajis text, men de får vänta till separata bloggposter.)

(2) En annan återkommande angreppspunkt är att jag jämför äpplen med päron, att dagens kostsamma flyktinginvandring inte kan jämföras med lyckosam arbetskraftsinvandring i det förflutna. När vi utvärderar flyktingmottagningen inför framtiden har vi därför ingen nytta av kunskaper om gångna tiders immigration. Flyktinginvandring är negativ och har så alltid varit. Låt mig först göra klart att jag självfallet inte har några pretentioner på att kunna förutsäga framtiden. Det är fullt möjligt – på ett hypotetiskt plan – att dagens situation, sett i efterhand, visar sig vara historiskt unik och resulterar i långsiktigt negativa effekter. Det får framtiden utvisa. I brist på kunskaper om framtiden utgör dock historien en reservoar av mänskliga erfarenheter som det är dumt att inte utnyttja. Och historien visar att flyktinginvandring, långsiktigt sett, har gagnat mottagarländerna. Se bara på den påtvingade emigrationen av judar, morer och morisker från Pyreneiska halvön mellan 1490-talet och 1610-talet. Mottagarländerna, till exempel barbareskstaterna och Osmanska riket, tjänade på emigrationen ekonomiskt, kulturellt och militärt, trots att flyktingarna inledningsvis upplevdes som ett minst lika stort och ovälkommet problem som många idag upplever flyktingar i vår egen del av världen. Eller se på emigrationen av religiösa flyktingar på 1600-talet, till exempel till de engelska kolonierna i Nordamerika, och på emigrationen av hugenotter efter det att Ludvig XIV upphävde ediktet i Nantes år 1685 (sannolikt ett av de sämsta beslut som tagits av någon fransk statschef genom tiderna). Eller se på de judar som flydde undan östeuropeiska pogromer på 1800-talet och tidigt 1900-tal. Endast en inbiten antisemit skulle påstå att de länder som tog emot dem inte tjänade på deras ankomst i längden.

(3) En tredje punkt är att jag omöjligen kan jämföra den historiska invandringen med den nuvarande, eftersom folk som kom hit förr var högutbildade, medan dagens invandrarskaror utgörs av idel analfabeter. Argumentet är lätt att bemöta. För det första är långt ifrån alla av dagens invandrare, exempelvis från Syrien, obildade analfabeter. Många är högutbildade (vårt problem är att vi inte tar tillvara deras kunskaper, inte att kunskaperna i sig saknas). För det andra är det faktum att någon är analfabet idag inte detsamma som att hon eller han kommer att vara det i morgon – för att inte tala om vad de förmodade analfabeternas barn och barnbarn kommer att vara. Människan kan utvecklas. För det tredje var en stor del av gårdagens emigranter lika outbildade, eller mer outbildade, än de som mina kritiker syftar på när de klagar på dagens araber, somalier, m.fl. Många av de ovannämnda judar som flydde undan pogromerna i öster var fattiga och lågutbildade. Många svenskar som emigrerade till USA på 1800-talet var vanliga bönder, liksom de finnar som lämnade sina hem öster om Bottenhavet för att förvandla skogsområden i dagens Sverige till kulturbygder på 1600-talet. Exemplen kan mångfaldigas.

(4) En fjärde punkt är att jag bortser från de stora kostnader flyktingmottagningen medför. Vet jag inte om att det kostar jättemycket pengar? Jo, naturligtvis. Men det är inte det som är min poäng. Jag uttalar mig inte om kortsiktiga effekter. Kortsiktigt är flyktingmottagning kostsam – så har det alltid varit, och så lär det förbli. Min poäng är att man bör tänka långsiktigt. Om vi nu inte har några problem att tänka långsiktigt när det gäller hoten mot vårt klimat, varför skulle vi då inte kunna tänka långsiktigt när det gäller hur vi skall bemöta de människor som söker sig hit undan krig och förtryck? Därmed vill jag inte säga att motiven för att ta emot flyktingar skall vara styrda av vinstkalkyler. Tvärtom: motiven är och skall vara humanitära. Men den som irriterar sig på dagens utgifter bör betänka att dessa, om historien är en god guide i sammanhanget, lär vägas upp av ekonomiska och kulturella vinster i framtiden. Långsiktighet är bättre än kortsiktighet.

(5) Många stör sig på att jag menar att ”invandrarna byggde Sverige”. Just detta har jag aldrig påstått, även om citatet cirkulerar i diverse rubriker som har länkats till mig; som skribent har man sällan inflytande över de rubriker som redaktörer formulerar. Jag menar dock att invandrarna bidrog till att bygga upp det svenska samhället och att deras bidrag var särskilt betydelsefulla under de perioder då de var många, ett påstående som borde vara okontroversiellt. Perioden 1250–1350, stormaktstiden på 1600-talet och välfärdsstatens stora expansion under efterkrigstiden var perioder då invandringen till Sverige var ovanligt betydande. Jag tror inte att det tidsmässiga sambandet bör betraktas som slumpmässigt. Detta sagt vill jag på intet vis hävda att allt det vardagsslit som icke-invandrade bönder och arbetare underkastat sig i det förflutna har varit oviktigt. Tvärtom. Min poäng är bara att invandringen i det förflutna har gagnat landet.

(6) Ett annat vanligt argument är att invandrarna hotar att undergräva den gamla goda svenska kulturen, att svenskarna måste försvara sin etniska egenart. Några kommentatorer har gått ett steg längre och menar att invandrarna hotar att undergräva och förorena den svenska rasens renhet. Jag låter rasismargumentet stå för vad det är och nöjer mig med att konstatera att den svenska kulturen alltid, liksom alla andra kulturer, har varit föremål för omvandling och förnyelse, och att definitionen av vad som är att betrakta som svenskt har varierat kraftigt genom tiderna. Läs gärna en av mina artiklar i ämnet: http://magasinetneo.se/artiklar/den-splittrade-generationen/

(7) Några kommentatorer använder som argument mot invandringens förmenta välsignelser att det finns gott om historiska exempel på att ursprungsbefolkningen ofta förlorar på den, kanske till och med riskerar att förintas. De exempel som anförs är Amerikas indianer, Australiens aboriginer och urinvånarna på Tasmanien. Jag har inga motargument. Det är helt korrekt att aztekerna, mayafolket m.fl. förlorade på att de spanska conquistadorerna anlände till Mexiko. Det stämmer att Nordamerikas urbefolkning led stor skada av att USA:s kavalleri tvingade in siouxer och andra folk i reservat. Självklart. Jag har aldrig hävdat något annat, och det har, mig veterligen, ingen annan heller. I min Brännpunktartikel gjorde jag undantag för all invandring som baseras på krig och invasioner. När jag anförde USA som paradexempel på hur invandring gynnar en nation syftade jag på alla de europeiska emigranter som åkte dit på 1800-talet. Jag syftade inte på den skamliga behandlingen av urbefolkningen.

(8) Mitt syfte med Brännpunktartikeln var inte att frambesvärja en debatt mot opinionsbildare som kan betecknas som rasister, främlingsfientliga eller invandringskritiska. Min erfarenhet säger mig att sådana debatter är tämligen lönlösa – en rasist blir inte övertygad av mina argument, hur länge och hur väl jag än formulerar mig. Syftet var, vilket uttryckligen framgår av artikelns slutkläm, ett helt annat. De människor jag önskade påverka var, och är, de som ställer sig bakom den förra och den nuvarande regeringens politik, men som saknar en god bas för sitt agerande: ”Invandringsdebatten lider av att övriga partier har tillerkänt SD ett problemformuleringsprimat som öppnat dörren för historielöshet och kortsiktighet. Sverige skulle behöva en ny typ av problemformulering som utgår från att invandring som sådan är positiv, ett fenomen som bör bejakas, inte ett elände som måste hanteras. Invandringens långsiktiga följdverkningar bör lyftas fram och hyllas. Problemfokus bör landa på de konkreta punkter där problem uppstår, i första hand avseende integrationen i det svenska samhället, i synnerhet på arbetsmarknaden. Det borde inte vara svårt för övriga riksdagspartier att enas kring ett sådant ställningstagande – under förutsättning att viljan finns.” Eller annorlunda uttryckt: om vi utgår från att invandring är långsiktigt positiv för landet blir det lättare att enas kring en bättre och aktivare integrationspolitik. Ty det är där det verkliga problemet ligger – inte i mottagandet av flyktingar som sådant, utan i vår bristande förmåga att inlemma dem i vårt samhälle och skänka dem en människovärdig tillvaro, så att de får möjlighet att bidra positivt till Sveriges framtid.

Fler bloggar