Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur gick bronsålderscivilisationen på det minoiska Kreta under? Stämmer det att en jordbävning krossade kulturen och att myten om Atlantis uppstod som en följd av katastrofen?

Den äldsta europeiska högkulturen, som brukar kallas ”minoisk” efter sagokungen Minos, växte fram på Kreta och blomstrade på 2000- och 1000-talen f.Kr. Eftersom skriftspråket (Linear A) inte är tolkat har vi bara arkeologiska lämningar, till exempel ruinerna av palatset i Knossos, och de historier som återfinns i långt senare nedtecknade grekiska sagor att utgå från om vi vill skriva kulturens historia. Därför finns det konflikterande åsikter om hur civilisationen gick under. En vanlig hypotes är att minoerna drabbades av, och aldrig riktigt återhämtade sig från, en eller flera naturkatastrofer. Minst lika vanlig är hypotesen att kulturen krossades av invasioner, antingen från dagens Grekland eller från Mindre Asien (eller från både och).

Den första stora krisen i den minoiska historien ägde rum omkring 1700 f.Kr. Att vi vet att det var en kris beror på att arkeologerna har kunnat slå fast att många palatsbyggnader, bland annat i Knossos, förstördes vid denna tid. Däremot vet vi inte om det berodde på en jordbävning, ett vulkanutbrott eller en invasion. I vilket fall som helst hämtade sig minoerna från krisen och återuppbyggde sina palatsanläggningar. Av allt att döma ökade folkmängden betydligt på 1600- och 1500-talen f.Kr., då den minoiska kulturen nådde sin största blomstring. Minoerna utvecklade nära handelskontakter med såväl det grekiska fastlandet som Egypten och Syrien.

Nästa stora kris inträffade omkring 1450 f.Kr., och nu rörde det sig med stor sannolikhet om ett mycket stort vulkanutbrott. Denna katastrof brukar särskilt framhävas för ön Theras (Santorinis) räkning – vid ett eller flera tillfällen under den minoiska eran förstördes en stor del av ön. Det är denna katastrof som brukar anföras av folk som vill spåra myten om Atlantis till den minoiska kulturens undergång (spekulationer som är fantasieggande, men som inte kan ledas i bevisning). Många palatsanläggningar, dock inte själva Knossos, upphörde att fungera efter krisen i mitten av 1400-talet.

Därefter blir det verkligt spännande. Att döma av arkeologiska fynd inträffade en kulturell transformation under decennierna kring år 1400 f.Kr.; den exakta dateringen varierar. Fastlandsgrekiska kvarlevor, till exempel vapen, börjar dominera över minoiska. Detta har ofta tolkats som att krigare från Mykene och andra grekiska städer anföll Kreta och erövrade ön, en tolkning som stöds av att det dåvarande språket på fastlandet (som kan spåras genom stavelseskriften Linear B) dyker upp. Det minoiska kulturområdet utsattes dock inte för allmänt förfall förrän på 1200-talet, och först på 1100-talet sänker sig samma arkeologiska och källmässiga mörker över Kreta som över det grekiska fastlandet vid samma tid.

De undersökningar som har gjorts av hus och palats, samt mätningar av asklager från forntida vulkanutbrott, ger vid handen att naturkatastroferna visserligen var kortsiktigt förödande men att de aldrig hotade att ödelägga den minoiska kulturen. Så länge minoerna bara hade naturen att kämpa mot lyckades de resa sig och återuppbygga sina palats – i regel blev de nya byggnadskomplexen större och ståtligare än de förra varit. Däremot anses det sannolikt att mykenarna och andra fastlandsgreker kan ha utnyttjat de kriser som naturkatastroferna åsamkade minoerna till att sända militära expeditioner och lägga under sig det temporärt försvagade Kreta. Detta skulle förklara varför övergången från minoiskt till mykenskt styre ägde rum relativt kort tid efter en av naturkatastroferna.

Att hela det kulturkomplex, både det på Kreta och det på fastlandet, gick in i en djup svacka med källmörker på 1100-talet f.Kr. är en annan sak – och även här står forskarnas åsikter mot varandra. Men det får vänta till en annan blogg.