Ättestupan

När man åker runt i Sverige och betraktar branta stup eller andra geologiska formationer som inbegriper höga höjder får man ofta veta att ”det där är en ättestupa”. Här skall alltså våra förfäder ha vräkt ned gamla människor i förfluten tid, som ett bryskt men effektivt sätt att lösa problemet med en allt kostsammare åldringsvård.

Har detta hänt? Jag får frågan då och då. Hade vi verkligen inget bättre socialt skyddsnät än barmhärtighetsdödande i förfluten tid? Svaret är att det hade vi visst, och jag återkommer säkert till det i ett annat blogginlägg. Och vi hade inga ättestupor.

Historien om ättestupan är inte specifikt svensk. Den återfinns i mängder av samhällen med branta stup och fantasifulla berättare, bland annat i antikens Grekland, men i inget fall kan den backas upp med skriftliga eller arkeologiska belägg. Ibland är det till och med lätt att räkna ut när historierna har börjat cirkulera. För svenskt vidkommande är det 1600-talet som gäller. När man översatte och gav ut gamla isländska sagor, där ättestupan nämns, började folk diskutera huruvida detta dödande verkligen förekommit, och många trodde på historierna. Myten avlivades först på 1900-talet. Den totala bristen på belägg i landskapslagar och andra trovärdiga källor gör att vi är så illa tvungna att relegera ättestupan till skrönornas soptipp. Visst kan folk ha vräkt ned farfar från krönet i äldre tid, men i så fall handlade det om mord.

En särskild ättestupediskussion gäller behandlingen av gamla slavar. Eftersom orkeslösa slavar var värdelösa för slavägaren uppstod tidigt diskussioner om vad man skulle göra av dem. De kostade pengar i försörjning men utförde inget arbete. Romaren Cato den äldre rekommenderade (i boken De agricultura, ”Om jordbruk”, 100-talet f.Kr.), att slavägaren skulle försöka sälja sina värdelösa slavar för att lämpa över problemet på någon annan. Enligt visor som sjöngs av slavar på 1700-talets Jamaica fanns det slavägare som gick betydligt längre än så. Den (förhoppningsvis fiktive) slavägaren Bedward lär ha haft som praxis att lägga gamla orkeslösa slavar på en bräda och bära dem till en ravin på plantagen, där de vräktes ned i döden. Visorna poängterade att bärarna måste klä av den dödsdömde, på det att hans kläder skulle kunna återanvändas.

Även denna historia bör tas med stora nypor salt. I de fall vi kan undersöka vad som hände med gamla slavar sände man antingen ut dem att tigga (om slavägaren var snål) eller gav dem en liten hydda någonstans på plantagen, där de fick överleva på minimal veckoranson. Om slavarna hade barn fick dessa ofta ansvar för föräldrarnas försörjning. Men ättestupa… Knappast.