Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

År 1917 har gått till historien som ryska revolutionens år. Men visst förekom det revoltstämningar även i svenska städer? Det sägs att vänstervindarna blåste särskilt friskt i Västervik. Eller?

Jo, det stämmer, åtminstone en tid. Bakgrunden var framför allt den vitt spridda hungern, som orsakades av att första världskriget hade stängt av handelsvägarna och att priserna på livsmedel steg till en för arbetarna oacceptabel nivå. Därtill kom att en politisk spricka inom arbetarrörelsen gav yttersta vänstern, inte minst syndikalister, en tidigare oanad möjlighet att bedriva framgångsrik politisk opinion. Många grupperingar, även inom LO, utnyttjade de dåliga tiderna och vreden över att det var så ont om livsmedel till att kräva långtgående reformer, till exempel åttatimmarsdag och allmän rösträtt. Man hotade tidvis med generalstrejk om man inte fick igenom sina krav.

En av de svenska städer där kombinationen av hunger och syndikalistisk agitation fick störst genomslag var Västervik. I spetsen för de lokala aktionerna stod F.J. Gustafsson, som 1916 hade varit ordförande på en syndikalistkongress i Örebro. Gustafsson hade tydligt och klart deklarerat att man inte skulle nöja sig med att bara använda strejken som vapen utan även nyttja andra stridsåtgärder. Dessutom skulle man göra det välplanerat så att det fanns ”garantier för seger”.

Måndagen den 16 april 1917 lämnade alla arbetare i Västervik arbetet, gick ut i strejk och framförde bestämda krav till de kommunala fördelningsmyndigheterna. Kraven gällde först och främst åtgärder mot livsmedelsbristen. På ett kvällsmöte, som var överfyllt av kampglada människor, antogs långtgående krav på att myndigheterna skulle se till att mer mat infördes till Sverige, att de som tjänade pengar på prisökningen skulle kraftigt beskattas och att arbetstiden skulle förkortas till åtta timmar. Man uppmanade alla andra arbetare i Sverige att gå ut i samma temporära generalstrejk som man nu gjort i Västervik.

Tack vare sitt resoluta, och enligt många hotfulla, agerande skördade Västerviks arbetare stor framgång i sina omedelbara krav. När stadens vedhandlare uppvaktades av en förhandlingsdelegation som sträckte sig långt ut på gatan accepterade han genast att reglera priserna till de nivåer arbetarna önskade. Det sägs att vedhandlarens fru, som befann sig inne i butiken, trodde att arbetarna på gatan skulle döda honom, varför hon bad till Gud för hans liv. Det gick lika smärtfritt att få arbetarviljan igenom hos mejeriets och brödbyråns föreståndare. Senare kom det fram att åtskilliga smärre intermezzon hade ägt rum i demonstrationstågets svans, men den lokala arbetarkommittén tog offentligt avstånd från detta.

Det övriga socialistiska Sverige såg Västervik som ett föredöme. Aktionerna hyllades i en rad socialdemokratiska tidningar. Social-Demokratens andre redaktör Per Albin Hansson tog i ett tal upp de element i Västerviksarbetarnas resolution som var förenliga med partiets politik och länkade missnöjet till ett krav på allmän rösträtt som ett medel för att ge Sverige en bättre styrelse – ett krav som senare under året också förverkligades av regerigen Edén.

Fler bloggar