Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det kan knappast ha undgått någon att det går en Tintinfilm på biograferna. Och då trillar det självfallet in ett antal Tintin-relaterade frågor i min mailbox. En av de mest återkommande handlar om Syldavien, den östeuropeiska stat som dyker upp i ett flertal album men som lyser med sin frånvaro på den europeiska kartan. Har Syldavien existerat? Finns det en verklig förlaga?

Nej, landet har inte existerat. Men ja, det finns en verklig förlaga, eller rättare sagt flera dylika. När riket första gången dyker upp i Kung Ottokars spira fungerar det närmast som ett balkaniserat Belgien, medan grannlandet Bordurien är ett idealtypiskt fascistland med drag av Italien och Tyskland, även det placerat i Östeuropa (under efterkrigstiden övergick det till att bli ett idealtypiskt kommunistland). Syldaviska är en variant av brysseldialekten (marolliska). Men för att skänka Syldavien en säregen historisk identitet hämtade Hergé stoff från flera olika håll:

Polen fick bidra med inspiration till ortnamn och historisk utveckling. Det är ingen slump att åtskilliga syldaviska platser slutar på ändelsen –ow. Många syldaviska medeltidskungar har polska paralleller (till exempel polacken Mieszko I och syldaviern Muskar I, samt polacken Kasimir III och syldaviern Ottokar IV).

Tjeckien har bidragit med ett kungligt personnamn. Det syldaviska kunganamnet Ottokar går tillbaka på det tjeckiska Otakar. Den kändaste innehavaren av namnet var Otakar II, som regerade från 1253 till 1278 och under en tid var Centraleuropas mäktigaste man.

Västra Balkan, i synnerhet Montenegro, Hercegovina och Albanien, har bidragit med landskapsbilden: berg, dalar, kyrkor och moskéer med minareter. I synnerhet Albanien har inspirerat Hergé, inte bara vad beträffar landskapet utan också vad beträffar flaggan. Albaniens nationsflagga har en svart örn på röd botten, Syldaviens flagga en svart pelikan på gul botten.

De gamla ortodoxa Balkanstaterna – Serbien och Bulgarien – har bidragit med skriften. I Syldavien skriver man ju med det kyrilliska alfabetet, inte med det latinska.

Turkiet inspirerade Hergé till skildringen av äldre syldavisk kultur, i form av en miniatyrmålning som Tintin (och albumläsaren) kan fördjupa sig i på en hel albumsida. Hergé lät turkarna erövra den syldaviska delen av Balkan redan på 900-talet (vilket är historiskt omöjligt – det borde snarare ha skett på 1300- eller 1400-talet). Väl att märka har miniatyrmålningen tydliga turkiska (och persiska) drag, detta trots att den uppvisar turkarna som förlorare. Ergo: Syldaviens egen konst har anammat turkiska element.

En annan, mycket viktig, pusselbit är Österrike. Syldavien uppfanns vid samma tid som Hitler slog ihop Österrike med Tyskland (Anschluss 1938), en händelse som bildar utgångspunkt för ramhandlingen  i Kung Ottokars spira, där huvudskurken heter Müsstler (en korsning av Mussolini och Hitler).

Lägg därtill att Hergé var inspirerad av sin tids europeiska populärkultur, med diverse påhittade operettfurstendömen och –kungariken. Det viktigaste av dessa var Ruritanien, som lanserades i Anthony Hopes roman Fången på Zenda (1894), sedermera framgångsrikt filmatiserad. Delar av romanintrigen (borgen i sjön och dubbelgångaren) återanvändes av Hergé i Kung Ottokars spira.

Syldavien är alltså resultatet av en medveten blandning av alla möjliga äkta och fiktiva länder i östra Europa samt Belgien, med historiska samt samtidspolitiska och –kulturella referenser från många skilda håll.