Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag upp en fråga som jag bestämt vill minnas att jag besvarade för några år sedan, men eftersom frågeställarna är enträgna – ytterligare en dök upp förra veckan – och ämnet förvisso intressant ser jag inte anledning att inte svara.

Det gäller våra svenska kunganamn. Före 1500-talet hade monarkerna vanliga son-namn (Karl Knutsson, Magnus Eriksson, Sverker Karlsson, etc.), men därefter har vi haft höga nummer på kungar som rätteligen borde haft betydligt lägre. Varför?

Orsaken är ingen hemlighet: det började med Erik XIV, som anammade den lika patriotiska som falska historieskrivning som fabricerades av Johannes Magnus, den katolske ärkebiskop som gick i exil under reformationen. Johannes Magnus hittade på mängder av kungar som aldrig har existerat, med följd att numren blev alldeles för höga. Den förste kände kungen av Sverige som burit namnet Karl var Karl Sverkersson (d. 1167), men i regentlängden har han nummer 7. Karl I, Karl II, Karl III, Karl IV, Karl V och Karl VI är påhittade. Vår nuvarande monark borde rätteligen, om vi strikt utgår från det korrekta antalet föregångare, ha burit namnet Carl X Gustaf och inte Carl XVI Gustaf.

Kunganamnen blir ännu mer problematiska när vi kommer fram till huset Bernadottes historia. Som en och annan frågeställare har påpekat borde Jean Baptiste Bernadotte rätteligen har antagit kunganamnet Johan, eftersom Jean är den franska formen av det namn som på svenska motsvaras av Johannes, Johan och Hans. Eftersom vi har haft tre regenter med detta namn tidigare (Johan Sverkersson, Hans och Johan III) borde den förste bernadotten ha fått namnet Johan IV.

Så skedde emellertid inte. Skälet är att namnet Karl har en mycket större politisk och historisk tyngd i Sverige än namnet Johan. Det förknippas med stormaktstiden och ärorika krig. Till råga på allt adopterades Jean Baptiste av den sittande kungen, Karl XIII. Alltså valde man att kalla tronföljaren Karl och lade till Johan som andra namn.