X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

En frågeställare undrar när häxprocesserna egentligen blomstrade som mest. Ofta heter det att de var ”medeltida” och att jakten på häxor var något som dåtida vidskepliga bönder och präster ägnade sig åt, medan hysterin gick tillbaka under 1500- och 1600-talen, på grund av vetenskapens frammarsch. Men bland akademiker brukar det höras helt andra toner: att de verkligt stora förföljelserna inleddes på 1500-talet. Vilket är sant?

Jag har visserligen varit inne på ämnet i en tidigare blogg, ur en annan synvinkel (hur många dödades?), men den kronologiska aspekten kan förtjäna en kortare utredning. Att medeltidsmänniskorna trodde på häxor är helt korrekt. Det gjorde man under antiken också, liksom man gör i många delar av världen ännu idag. Det är också korrekt uppfattat att det förekom rättegångar mot misstänkta häxor och andra trolldomsprocesser under medeltiden. Anklagelserna förekom både i bondesamhället och i samhällseliten och kunde drabba såväl män som kvinnor. Ett uppmärksammat fall ägde rum 1308, då biskop Guichard av Troyes anklagades för att ha gjort en vaxdocka av den franska drottningen och vållat hennes död genom att sticka nålar i den. Biskopens fiender påstod även att han hade blandat ihop en häxbrygd av ormar, skorpioner, paddor och giftspindlar för att förgifta prinsarna. Processen slog hårt mot Guichard, som fängslades, men han försattes på fri fot 1313. Även i Sverige var häxtron utbredd, något som är lätt avläsbart i senmedeltida kyrkomålningar, där häxor stundom avbildas i sällskap med bjäror (demondjur som hjälpte dem stjäla mjölk) eller med ännu farligare potentater från helvetet.

Men det finns en stor skillnad mellan dessa trolldomsprocesser och de senare. Under antiken, tidig medeltid och högmedeltid (det vill säga fram till 1300-talets sista decennier) riktades anklagelserna bara mot ett fåtal personer åt gången. Det utbröt inte moralpanik eller masspsykotisk förföljelsemani. En av orsakerna var att man ännu inte hade lagt ihop det pussel av separata företeelser som senare skulle förknippas med häxeri. Ingen trodde ännu att de ”kloka gummorna”, bygdens gamla visa kvinnor, kunde flyga på kvastar och åka till Blåkulla. Några kvinnor misstänktes säkert för att ha haft samröre med demoner från helvetet, men långt ifrån alla. Framför allt hade man inte börjat associera folkmedicin, historier om övernaturliga flygfärder och tron på demoner och onda andar med Satan. Det krävdes århundraden av teologiska spekulationer innan lärda kyrkomän på 1400-talet nådde fram till åsikten att det fanns ett samband mellan allt detta, att djävulen försökte utbreda sitt inflytande på jorden med hjälp av häxor och trollkarlar. Flertalet medeltida präster förnekade dessutom bestämt att häxorna hade någon egentlig möjlighet att påverka omvärlden med sina konster. Man fördömde den ”onda viljan” bakom deras påstådda gärningar, men man trodde inte att de gjorde någon skada.

En stor förändring inträffade på denna punkt på 1300- och 1400-talen. Nu började vissa kyrkomän, framför allt inkvisitorer, att förknippa andliga brott med trolldom. De började tolka individers påstådda försök att utöva magi som tecken på att de stod i förbund med Satan. På 1400- och 1500-talen utvecklades en brutal förhörsteknik: under hot om tortyr fick de anklagade besvara på förhand fastställda frågor, och efter ett tag lärde sig folk vad de förväntades svara. Misstankar om demonåkallan kunde hädanefter drabba vem som helst, och många bönder insåg att de kunde använda misstankar om häxeri till att stärka sina egna positioner gentemot grannarna. Detta kunde komma till god användning i tider av djupa lokala trauman, när motsättningar drevs till sin spets, till exempel vid missväxt.

En annan viktig förändring på 1400- och 1500-talen var att den tidigmoderna staten växte fram. I de nya starka statsmakterna skapade kungarna militära monopol och tog kontroll över kyrkan och domstolsväsendet. Religionen blev en del av maktapparaten. Undersåtarna måste tro som kungen trodde, och kungen var å sin sida förpliktigad att nyttja makten till att reducera synden i riket och bekämpa Satan. Utvecklingen ledde till att antalet dödsstraff ökade – för svenskt vidkommande sattes ett svårslaget rekord på detta fält i och med Karl IX:s appendix till landslagen år 1608.

Först i detta läge, då den teologiska utvecklingen influerade folktron och den juridiska kulturen gjorde det möjligt att driva nya typer av dödsbringande processer, kunde de verkligt stora häxförföljelserna bryta ut. Först ut var Valais i nuvarande Schweiz, där häxhysterin brann friskt i mitten av 1400-talet. Därifrån spred sig företeelsen till Frankrike, Tyskland och Norditalien. Till hjälp fick juristerna och förhörsledarna handböcker, framför allt den inflytelserika Malleus maleficarum (”Häxhammaren”), som skrevs på 1480-talet. I detta verk sammanfattades mycket av det som kom att bli standardingredienser i häxtron: uppfattningen att häxor ägnade sig åt flygresor till Satan och djävulsdyrkan vid häxsabbater, att de offrade odöpta barn, med mera.

Som mest blomstrade häxprocesserna under perioden 1570–1650, för svenskt vidkommande ännu senare (1670-talet). Värst drabbades Tyskland, medan de katolska länderna vid Medelhavet kom relativt lindrigt undan, eftersom de spanska och romerska inkvisitionerna var mindre benägna att sätta tilltro till häxanklagelser än domstolarna i Central- och Nordeuropa. Under 1700-talet ebbade processerna ut i hela Västvärlden, men ännu på 1800-talet förekom det att enstaka rykten om häxeri nådde prästers och juristers öron.