Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det sägs att Dunkerque, annars mest berömd för den brittiska räddningsaktionen under andra världskriget, har en spännande pirat- och kaparhistoria. Är det sant att hamnen var ett ökänt näste för kriminella på 1500- och 1600-talen?

Det beror på vem man frågar, men flertalet fredliga handelssjömän under dessa sekler skulle nog säga ja, och det med besked. Flamländare och spanjorer skulle nog kalla folket i Dunkerque något annat. Men nog var de kapare.

Ursprunget till stadens märkliga kaparhistoria är att söka det utdragna kriget mellan spanjorerna och de upproriska provinserna i Nederländerna. År 1577 föll Dunkerque i de upproriskas händer, men Alessandro Farnese, hertig av Parma och ledare för de spanska stridskrafterna, återtog staden 1583. Han började omgående använda den som bas i räderna mot holländarnas fiske och sjöfart, något Dunkerques hamn var ovanligt väl lämpad för – den var strategiskt belägen och hade ett naturligt skydd i form av sandbankar. I syfte att effektivisera kriget nöjde sig inte spanjorerna med att använda egna örlogsfartyg. De började också trycka kaparbrev och erbjuda dem till privata skeppare, som kunde bedriva lagligt sjöröveri i spanska kronans namn. Resultat: äventyrs- och rikedomslystna män från hela Nordeuropa, men framför allt flamländska fiskare, blev kapare på Nordsjön. En icke obetydlig andel av kaparna var faktiskt från samma nederländska provinser som sjörövarna främst hade i uppdrag att angripa.

När de var som flest uppgick kaparskeppen, som holländarna refererade till som particulieren, till omkring 100. För holländarna var de att betrakta som värsta sortens piratslödder, och den som lyckades besegra och fängsla kaparbesättningar var edsvuren att kasta dem rakt i havet, till en säker drunkningsdöd. Denna praxis framkallade minst lika brutala vedergällningsaktioner från kaparna, om de lyckades erövra ett holländskt skepp.

Kaparna opererade även från Nieuwpoort och Ostende, men Dunkerque förblev hela tiden deras i särklass viktigaste bas. Holländarna försökte blockera hamnarna, men i regel förgäves, i synnerhet under vinterhalvåret. Kaparna var skickliga och öppnade gärna eld för att nå öppet vatten. De föredrog vanligtvis att segla i Engelska kanalen, vars sjöfart var både lättåtkomlig och på bekvämt avstånd, men eftersom holländarna förde en livlig handel med länderna vid Nordsjön och Östersjön var det inte ovanligt att de även slog till vid Tysklands och Danmarks kuster. Det hände även att deras kaparräder utsträcktes ända till Medelhavet, och de hade inget emot att delta i gemensamma operationer med spanska flottan.

Sjöfararna i Dunkerque hade behov av små örlogsfartyg som var snabba och lätta att manövrera med segel. Detta ledde till ett intensivt experimenterande inom skeppsbyggnadskonst, och resultatet var fregatten, sin tids stora nyhet på det marina området, som andra sjömakter snabbt tog till sig, kopierade och förbättrade.

Hotet från kaparna avtog först när fransmännen erövrade Dunkerque år 1646, men de återkom med kraft några år senare, sedan spanjorerna tagit tillbaka staden 1652. Sjöröveriet fortsatte. När fransmännen och engelsmännen tillsammans intog Dunkerque 1658 övertog Ostende rollen som kaparnäste, och fransmännen var inte främmande för att låta de nya undersåtarna i Dunkerque bli kapare för den egna kronans räkning. Inte förrän på 1710-talet var stadens långa kaparera över.