Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Hur långt norrut nådde pestepidemierna under senmedeltiden? Drabbades även Lappland och samerna av digerdöden?

Bristen på skriftliga källor gör det vanskligt att uttala sig i ämnet, och det är svårt att länka de förändringar som bevisligen ägde rum i regionen under epoken till just sjukdomar. Därför står vi ännu kvar på gissningsnivå.

Ett typiskt exempel är forskningen om stalotomterna. En stalotomt är en rund eller oval tomt med en invändig diameter på mellan fyra och sex meter. Tomterna träder oss till mötes i form av vallar med nedgrävd golvyta. De förekommer aldrig ensamma. Ett minimum är två tomter bredvid varandra, men vi har också exempel på femton tomter placerade i rad. Stalotomterna är anlagda över trädgränsen, från Jämtland upp mot Treriksröset. Det lär förmodligen aldrig bli entydigt bevisat i vilket socialt och ekonomiskt sammanhang de fungerade, men det troligaste är att de har varit fångstboplatser. Här vistades alltså, tror vi, samer som livnärde sig av jakt, inte bara för egen försörjning utan också med tanke på handel med omvärlden. Pälsverk var ju en efterfrågad vara i hela Europa. Av fyndmaterialet att döma nyttjades stalotomterna framför allt under vikingatiden och äldre medeltid. Några av dem fick visserligen en ny blomstringstid på 1600- och 1700-talen, men från och med 1300-talets mitt tycks hela bosättningskulturen ha drabbats av en kris. I mitten av 1400-talet hade många stalotomter permanent övergivits. Varför? En möjlig tolkning är att samerna hade drabbats av digerdöden eller andra pestepidemier. Eftersom de stod i nära kontakt med omvärlden genom päls- och skinnkommersen var de lika mottagliga för smitta som övriga handelsberoende folk.

Observera dock: detta är en hypotes, ingen slutsats. Förändringen kan lika gärna ha berott på andra faktorer. Ett tecken på kulturell förskjutning, och inte nödvändigtvis nedgång i folkmängd, är att en helt ny typ av samebebyggelse uppkom i delar av Norrland under andra hälften av 1300-talet. Forskning i Lule älvdal har visat på grundandet av boplatser som idag endast markeras av en kantkedja, till skillnad från tidigare seklers stenfyllda härdar. Antagligen har det rört sig om tältboplatser, vilka har befolkats av enskilda familjer och inte av de större grupper som tidigare hade vistats gemensamt på stalotomternas boplatser. Den nya boplatstypen växte kraftigt i betydelse under 1500-talet, än mer under 1600-talet. Vissa har tolkat förändringen som en avspegling av en ny ekonomi, den så kallade rennomadismen, som revolutionerade samhället genom att renen successivt gick från att ha varit en kollektiv resurs till att bli privategendom. Att samerna hade börjat domesticera renar och driva dem i hjordar nämns uttryckligen på 1550-talet av Olaus Magnus, som uppskattar antalet renar i varje hjord till mellan 10 och 500 djur. Om denna utveckling är orsak till den arkeologiskt avläsbara förändringen kan vi måhända lägga digerdöden till handlingarna och istället lansera orsakshypoteser om spridningen av kapitalism och förmögenhetsbildning i samesamhället.