Rom och Kina

Den här gången tänker jag inte ta upp en läsarfråga utan en studentfråga. Jag undervisar heltid på Lunds universitet och får ibland frågor av mina studenter som läroböckerna sällan eller aldrig besvarar. En sådan kom igår. Fanns det kontakter mellan romerska riket och Kina?

En sak är säker: folk i Medelhavsvärlden hade god kännedom om Indiska oceanen. I antik geografisk litteratur är Malackahalvön bättre beskriven än Östersjön. Dessutom hade handelsutbytet gjort romare och greker uppmärksamma på att det fanns sidenproducerande människor (på latin kallade Sinae eller Seres, på grekiska Thinai) i öster. Handeln kan även spåras genom fynd: man har hittat romerska lämningar ända borta i södra Vietnam, bland annat en guldmedalj från 152 e.Kr. Men allt romare och greker kunde berätta om östasiaternas liv och kultur låg på saga- och sägennivå.

Okunskapen var ömsesidig. I Kina kände man till att det fanns en högkultur i väster, men inte mer än så. Kinesernas namn på det fjärran Västerlandet var Da Qin (”Stora Qin”). Där fanns, trodde kineserna, cypresser, odlingar, tigrar och lejon. Invånarna såg ut ungefär som kineserna, använde guld- och silvermynt, hade för vana att klippa håret och bar broderade kläder. Man trodde också att de for omkring i små vagnar täckta av vita baldakiner. När de gick in och ut ur sina hem slog de på trummor, hissade flaggor och vimplar. Kinesiska lärde trodde att Da Qin hade över 400 städer med stenmurar och att rikets vägar var försedda med poststationer och milstenar. Huvudstaden hade fem palats med kristallpelare. Här residerade en avsättningsbar härskare med 36 ämbetsmän.

Enligt kinesiska skrifter från 400-talet e.Kr. önskade härskarna av Da Qin kontakt med Kina, men de hindrades av partherna i Iran, som ville kontrollera transithandeln med siden. Detta var beklagligt även för Kina, eftersom Da Qin hade gott om ädelmetall, ädelstenar, koraller, asbestkläder, dyrbara mattor och annat värdefullt. Dessutom visste man att berätta att Da Qin förfogade över skickliga jonglörer, som for på turné i Central- och Sydasien och även visade upp sig i Kina. Sådant ville man ha mer av, men Iran låg, som sagt, i vägen.

Kineserna hävdar också att det förekom ambassadutbyte, eller åtminstone försök därtill. År 97 sändes kinesen Gan Ying som ambassadör till Da Qin. Han nådde av allt att döma Persiska viken och ämnade fortsätta sjövägen, men sjömännen avrådde honom genom att överdriva farorna, vilket fick Gan Ying att återvända hem. År 166 nådde emellertid en ambassad från härskaren av Da Qin, en man som de kinesiska källorna kallar Andun (och som mycket väl kan vara identisk med Marcus Aurelius Antoninus, kejsaren i Rom), fram till Kina via Sydostasien. Ambassadörerna skänkte kejsaren elfenben, noshörningshorn och sköldpaddsskal. På 200-talet nådde minst två beskickningar från Da Qin till Kina, år 226 och på 280-talet. Den första av dessa expeditioner hade viss framgång. Mannen från Da Qin återvände västerut med en kinesisk officer och tjugo svarta dvärgar. Kinesen avled tyvärr på vägen, och expeditionens vidare öden är okända.

Väl att märka är inga av dessa beskickningar nämnda i romerska eller grekiska källor. Det kan därför ha rört sig om köpmän som låtsades vara officiella romerska representanter för att få favörer.