Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Det händer att mina blogginlägg resulterar i irritation hos delar av kommentatorkretsen. I normala fall hinner jag inte reagera på grund av ett pressat tidsschema och många förpliktelser. Men när folk gör mig uppmärksam på att jag blir kallad för allt möjligt elakt kan det vara värt att syna kommentatorerna och deras argument närmare.

För några dagar sedan blev jag beskylld för att fara med osanning när jag skrev att relationen mellan kristna och muslimer under medeltiden ofta var betydligt bättre än man i regel inbillar sig, att exempelvis kristna härskare utvecklade vänskapsband till muslimska härskare. Hur kunde jag veta det? Är det inte snarare jag som ljuger i den politiska korrekthetens namn?

Svaret är att beläggen är många och övertydliga, och envar med intresse och tillgång till ett bibliotek kan lätt verifiera utsagorna.

För det första har vi mängder av belägg för diplomatiska och personliga vänskapsrelationer, vilka inte sällan formades under korstågen, bland annat eftersom härskarskikten på båda sidor om den religiösa vallgraven ofta delade martialiska och intellektuella värderingar och hade gemensamma problem i förhållande till borgare, bönder och prästerskap. Ett paradexempel är den tysk-romerske kejsaren Fredrik II, vars intresse för islam gjorde honom kontroversiell (att påven redan betraktade honom som en svuren fiende gjorde inte saken bättre). Ett mindre känt exempel är Rikard Lejonhjärta och deltagarna i tredje korståget, som utvecklade vänskapliga relationer till de muslimska delegater som de förhandlade med 1191 och 1192 (de mötte aldrig Saladin, men väl hans bror). Dessa exempel kan mångfaldigas – läs vilken utförlig redogörelse för korstågens historia som helst, även Runcimans gamla klassiker.

För det andra kan vi vända oss till den attitydförändring som är avläsbar i västeuropeisk skönlitteratur mellan 1100-talet och 1300-talet. Från att ha skildrat muslimerna som allmänna mörkermän (till exempel i Rolandsången) övergick författarna till att låta skurkarna utgöras av kristna förrädare och hjältarna av tappra saracener, som räddar den hotade damen (huvudpersonen) och ofta går över till kristendomen. Skildringen av muslimer blir alltmer positiv ju längre in i medeltiden vi kommer, med idealiseringen av Saladin som känt exempel.

För det tredje, och viktigaste, har vi en uppsjö senmedeltida texter – dagböcker, reseskildringar, affärsrapporter, privatbrev, med mera – som illustrerar både attityder och vänskapsband. Som exempel kan nämnas den kastilianske riddaren Ruy Gonzalez de Clavijo, vars resedagbok om ambassaden (å kung Henrik III:s vägnar) till Timur Lenk i Samarkand vittnar om den närmast självklara vänskap som uppstod mellan kristna och muslimska ambassadörer, riddare och härskare i början av 1400-talet. Clavijos dagbok, som i tryckt form omfattar ca 200 sidor, trycktes redan 1582 och återpublicerades i en källmässigt sett adekvat utgåva 1782. Nutida spanskkunskaper är fullt tillräckliga för att kunna läsa den. Annars finns den i engelsk översättning från 1859.

Ett annat exempel är bayraren Johann Schiltbergers memoarer, som nedtecknades på tyska i mitten av 1400-talet. Boken är bevarad i ett antal handskrifter och blev en av världens första tryckta världsliga bestsellers (publicerad första gången i Augsburg 1476, nytryck både 1477 och 1478). Den har getts ut i moderna källkritiska editioner och finns i engelsk översättning. Schiltberger hade alla skäl i världen att avsky islam och muslimer eftersom han togs till fånga efter slaget vid Nikopolis och tillbringade tre decennier som slav i olika muslimska arméer. Trots det finner vi idel lovord över sunni-muslimer i allmänhet och turkar i synnerhet i hans memoarer. Han lämnar till och med en bruksanvisning i hur man går över till islam och en utförlig redogörelse för hur en muslim lever till vardags. (Däremot hade han fått många fördomar mot shia-muslimer, vilka även de ventileras i boken.)

Så här skulle jag kunna fortsätta länge. Se bara på den påvlige sekreteraren Poggio Bracciolinis nedteckning av den venetianske köpmannen och adelsmannen Nicolò de’ Contis berättelse. Conti inledde omkring 1440 en långvarig vistelse i Asien – han kom till slut till Java, möjligen även till nuvarande Vietnam – och hann byta religion mer än en gång. Eller se på de venetianska ambassadörerna Ambrogio Contarini och Josafa Barbaro, som båda har efterlämnat skriftliga redogörelser för sina åsikter och upplevelser i möten med muslimer i samband med resor till Uzun Hasan (d. 1478), härskare av Ak Koyunluklanen i Persien. Och så vidare, och så vidare.

På 1990-talet gjorde jag ett mindre urval – för att kunna analysera omvärldsbilden desto noggrannare – av dylika texter från 1400- och 1500-talen och publicerade resultaten i boken I skuggan av Cathay. Västeuropéers möte med Asien 1400-1600 (1999). Här finns utförliga referenser och tips på vidareläsning, för den som önskar ytterligare exempel.