Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag ser jag mig föranlåten att reprisera ett svar på en fråga som jag först fick för några år sedan, eftersom gårdagens blogg föranledde förnyade spörsmål om hur det egentligen stod till med slaverimotståndet i nordstaterna. Var Abraham Lincoln den tappre slaverimotståndare – abolitionist – som han framställs som på film, eller är detta en myt?

Delvis är det en myt. I media görs ofta gällande att amerikanska inbördeskriget började eftersom Lincoln ville avskaffa slaveriet i Södern, men detta är helt fel. Lincoln, liksom flertalet tidigare presidenter, ville mildra motsättningarna mellan slaverimotståndare och slaverianhängare, men han misslyckades redan innan han fått möjlighet att försöka.

Bakgrunden var inte heller den bästa. För varje år som gått på 1850-talet hade klyftan mellan Nord och Syd vidgats. Högsta Domstolens beslut i fallet Dred Scott v. Sandford år 1857 gjorde gällande att USA:s kongress saknade rätt att förbjuda slaveri i någon delstat eller något territorium överhuvudtaget, något som gjorde abolitionisterna i Nord ursinniga. Presidenternas och kongressens försök att gjuta olja på vågorna framstod alltmer som dömda att misslyckas.

I 1860 års amerikanska presidentval segrade republikanerna och deras kandidat Abraham Lincoln. Segern var inte övertygande och berodde i stor utsträckning på att motståndarna var splittrade. Hela Lincolns stöd kom från nordstaterna. I söder led republikanerna ett svidande nederlag.

Valutgången fick till följd att en stor grupp sydliga slavstater, anförda av South Carolina, valde att utträda ur USA och upprätta en egen stat, Confederate States of America (CSA), Amerikas konfedererade stater. Lincoln, som tillträdde presidentämbetet den 4 mars 1861, gjorde allt han kunde för att förmå sydstaterna att återinträda i unionen, men den 12 april svarade Södern med att gå till väpnat angrepp mot Fort Sumter, en av unionstruppernas viktigaste befästningar, utanför Charlestons hamn. Attacken blev startskottet för amerikanska inbördeskriget. Inom kort anslöt sig även många av de nordliga slavstaterna – Arkansas, Tennessee, North Carolina och Virginia – till konfederationen. Kentucky, Missouri, Maryland och Delaware valde, trots att de var slavstater, att förbli unionen trogna.

Överhuvudtaget handlade amerikanska inbördeskriget inte om slaveriets vara eller inte vara, åtminstone inte på papperet. För regimen i Washington D.C. var kriget en kamp för att rädda unionen. Nordstaterna sökte med våld tvinga sydstaterna att avskaffa CSA och åter uppgå i USA, inte avskaffa deras socio-ekonomiska samhällssystem. Ofriheten i Södern hade inte ens varit uppe till diskussion när Lincoln gick till val 1860. Lincoln hade endast krävt att slaveriet inte skulle få breda ut sig i de nya territorierna i väster. Däremot ville han inte inskrida mot slaveriet i de delstater där det redan var accepterat. Södern skulle alltså, om Lincoln fick råda, få behålla sitt slavsamhälle. Ej heller hävdade han att jämlikhet skulle råda mellan vita och svarta.

Den trista sanningen är att vi idag förmodligen skulle ha refererat till Abraham Lincoln som rasist. Men för 1860 års slaverianhängare i sydstaterna räckte det att den nye presidenten var skeptiskt inställd till slaveri – han sökte ju stoppa institutionens expansion västerut. Dessutom var han nordstatare. Alltså var han, resonerade mången sydstatare, förmodligen en abolitionist i förklädnad.

Det faktum att de nordligaste slavstaterna blev kvar i unionen påverkade till råga på allt Abraham Lincolns politik i slaverivänlig riktning under de år som följde, ett faktum som nästan aldrig nämns i nutida Lincolnsammanhang. Presidenten ville inte att den vita opinionen i stater som Kentucky och Maryland skulle svänga från lojalitet till uppror. I Maryland, som var delat mellan ett slavägande sydstatssamhälle vid gränsen till Virginia i söder och ett nordstatssamhälle kring staden Baltimore i norr, var det inte ovanligt att slavägarna satte sina ofria bakom lås och bom, varefter de red över gränsen till Virginia och anslöt sig till konfederationens styrkor. Dylikt beteende måste stävjas och unionens egna slavägare måste behandlas med största möjliga respekt, menade Lincoln. Om deras slavar reste sig eller rymde skulle federala trupper slå ned resningarna och återföra slavarna till deras ägare. Sådana aktioner genomfördes också i Maryland i krigets inledningsskede, något som väckte minst sagt upprörda känslor till liv bland abolitionisterna.

Ju längre kriget varade, desto mer framstod dock kampen mot slaveriet som en stark symbolfråga, varvid propagandafokus kom att fokusera på just detta. Från 1863 var avskaffandet av ofriheten en huvudpunkt i Lincolns program – men så hade det alltså inte varit från början.