Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Eftersom jag under huvuddelen av det här året är bosatt i Kenya kan jag inte låta bli att botanisera i detta lands historiska minnen och berättelser. Vad finner man om man går in i en bokhandel i Nairobi och söker efter historisk litteratur?

Här finns självfallet diverse allmänna referensverk om afrikansk historia, men det rör sig inte om vältummade bestsellers utan om pliktskyldigt uppställda handböcker. Djuplodande analyser av swahilikulturen saknas, liksom böcker om östafrikansk slavhandel och om den föga kända fas av första världskriget som utspelade sig här. Nej, det som dominerar hyllorna är något helt annat: bok efter bok om Happy Valley.

Få svenskar torde känna till detta begrepp. Happy Valley syftar dels på ett dalområde i det bördiga kenyanska höglandet (Wanjohidalen, bredvid Aberdarebergen, som idag är nationalpark), dels på en ökänd krets aristokrater och arvtagerskor som festade loss här och vid Naivashasjön under mellankrigstiden. Det är dessa personer som har fångat bokköparnas intresse, och det är inte svårt att förstå varför. De excentriska britter och amerikaner (det fanns även en och annan fransman och skandinav), alldeles för rika för sitt eget bästa, som fördrev tiden i kolonin med att dricka sig alkoholiserade, berusa sig med droger, vara notoriskt otrogna och till slut även mörda varandra är som gjorda för sensationslitteratur och filmer. Den ende av Happy Valley-kretsens medlemmar som är någorlunda känd i Sverige är Denys Finch Hatton, en engelsk playboy som blev Karen Blixens älskare och därför figurerar prominent i filmen Mitt Afrika, där han spelas av Robert Redford.

I centrum för denna vita afrikanska överklass stod den lika legendariske som ökände Hugh Cholmondeley, baron Delamere, som kom till Afrika för att jaga lejon på 1890-talet men övergick till att bli storjordägare i Kenya 1906. Till hans excentriska sidor hör att han ibland red in på Nairobis lyxiga Norfolk Hotel och lät hästen hoppa över borden. Nästan lika framträdande var Josslyn Hay, earl av Erroll, som gjorde skandal genom att överge sin diplomatiska karriär för att gifta sig med älskarinnan Idina Sackville, som han flyttade till Kenya med 1924. Deras hem Slains var scen för många fester och orgier på 1920- och 1930-talen. Earlens opålitlighet och otrohet gjorde att Idina skilde sig från honom redan 1929. På 1930-talet blev earlen fascist, medlem av Oswald Mosleys British Union of Fascists, och i januari 1941 föll han offer för ett ännu ouppklarat mordattentat.

En av de mest omskrivna kvinnliga medlemmarna av Happy Valley-kretsen hette Alice de Janzé, född Silverthorne i en förmögen amerikansk familj och gift med en fransk greve. Hon blev internationellt beryktad 1927, när hon sköt sig själv och sin älskare Raymond de Trafford på en järnvägsstation i Paris (båda överlevde och Alice slapp undan med böter). I Kenya utvecklade hon en självförbrännande livsstil med återkommande depressioner, alkoholism och narkotikamissbruk. Hon var en av de många misstänkta efter mordet på lord Erroll, och hon begick självmord samma år. Nästan lika ökänd var Kiki Preston, en annan rik amerikanska som tillbringade tiden i Afrika med att jaga storvilt och injicera kokain och heroin – hon kallades ”flickan med silversprutan”. Hon begick självmord 1946 genom att hoppa ut från sin våning i New York.

Happy Valley-kretsen har, som nämnts, blivit föremål för många böcker. Den mest kända, White Mischief (”Vitt illdåd”, 1982) av James Fox låg till grund för filmen med samma namn 1987. Den senaste kenyanska boken om Happy Valley, som har hyllats av kritikerna, heter The Ghosts of Happy Valley: Searching for the Lost World of Africa’s Infamous Aristocrats (2013), och är skriven av Juliet Barnes. Här skildras inte bara aristokraterna och deras historia utan i ännu högre grad deras miljöer – de lyxiga hus och herrgårdar som de lät bygga och som ännu står kvar här och var i det kenyanska kulturlandskapet.