Ljög Per Albin?

Idag flyttar vi oss fram i tiden från sagokungarnas era till 1939, året för ett av de mest citerade talen i svensk politik. Skälet till det flitiga citerandet är att talet ofta påstås innehålla en av de mest hårresande överdrifter/lögner som förekommit i modern svensk historia.

Inför det stundande andra världskriget konstaterade Per Albin Hansson att ”vår beredskap är god”. Hur kunde han säga det? Var det inte allmänt känt att vår beredskap inte alls var god?

I själva verket är Per Albins uttalande inte ett skolexempel på politiska lögner utan snarare på senare generationers slarviga missbruk av historiska källor. Uttalandet är nämligen ryckt ur sitt sammanhang. När orden citeras sker detta nästan alltid mot bakgrund av ett strikt militärt scenario. Mellan mitten av 1920-talet till mitten av 1930-talet nedrustade Sverige försvaret kraftigt, och trots att försvarsutgifterna nu börjat öka rejält skulle det dröja länge innan krigsmakten hade återhämtat sig från det föregående decenniets åderlåtningar. Om Per Albin verkligen hade syftat på försvaret blir en enkel slutsats att han kraftigt överdrev, ty militärt var beredskapen alls icke god. Uttalandet blir i så fall desto besynnerligare som nästan alla vuxna svenskar kände till faktum. Försvarsfrågan tillhörde de mest diskuterade i landet.

Men Per Albin syftade inte på försvaret. Om man läser hela talet framgår det att orden hänför sig till något helt annat. Talet handlar först och främst om den inre beredskapen, om det svenska folkets och den svenska regeringens vilja och förmåga att hantera en kris. Per Albin använde ord som ”Jag förtröstar starkt på våra möjligheter i detta stycke. Vår egen vilja är samlad och beslutsam. […] Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kunna anses påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinns nödvändigt. Vår beredskap är god.”

Statsministern hade alltså inte det nedrustade försvaret i åtanke. Hans tankar gick snarare till den kris, inte minst försörjningsmässigt, som hade drabbat Sverige under det förra världskriget, och till det psykologiska trauma som riskerade att uppkomma till följd av att hotet om ett storkrig i närområdet blev alltmer akut. Väl att märka var det ännu fred när Per Albin talade. Talet hölls på Skansen den 27 augusti; det skulle dröja några dagar innan tyska trupper invaderade Polen. Och sett i sitt rätta sammanhang var Per Albins ord befogade. Jämfört med situationen under första världskriget, både sett till försörjning och nationell sammanhållning, var den svenska beredskapen god.