X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag mig an en fråga om Neapel. I mitten av 1600-talet skall denna stad ha varit en kortvarig republik, och en fattig fiskare vid namn Masaniello skall ha spelat en ledande roll. Allt detta är uppenbarligen mycket känt i Syditalien, men tämligen okänt i Sverige. Vad var det som hände?

Befolkningen i Neapel var förbittrade över de spanska herrarnas pålagor. Den spanska monarkin låg i krig med i princip alla grannar – Portugal, Frankrike, katalanska revoltörer, Savojen, med flera – och finansierade detta genom höga skatter. Den spanske vicekungen i Neapel hade mycket svårt att få syditalienarna att förstå logiken bakom alla dessa bördor, och till slut blev det uppror.

Tommaso Aniello, känd som Masaniello, var en fiskare i 25-årsåldern som drygade ut försörjningen genom att sälja fisk direkt till adelsmän och smuggla för deras räkning. Båda verksamheterna var illegala handlingar som reducerade kronans skatteinkomster. Både Masaniello och hans hustru Bernardina greps därför stundom av myndigheterna och tvingades skaka galler. Under fängelsevistelserna lärde han känna andra missnöjda neapolitanare, även jurister och präster som tappat all tro på myndigheternas rättvisa. Lägg därtill att revolter inte var okända i Italien, i synnerhet inte på det närbelägna Sicilien, och att Masaniello inspirerades av rykten om folkresningar på andra orter.

När en ny skatt på frukt och andra livsmedel kungjordes på försommaren 1647 ställde sig Masaniello i spetsen för ett neapolitanskt uppror. Oroligheterna utbröt den 7 juli. Efter att ha angripit tullare vid stadsportarna rusade de upproriska in på gatorna och stormade vicekungens palats. Mobben beväpnade sig, bröt upp portarna till fängelserna och tog kontroll över stora delar av staden.

Både ädlingar och utfattiga neapolitanare, så kallade lazzari, deltog i resningen. Till en början lyckades Masaniello upprätthålla ett visst mått av disciplin. Hans mål var inte att störta vicekungen utan att reformera styrelsen och bli av med de aristokratiska tyranner som, enligt vad han trodde sig förstå, låg bakom många av de missförhållanden som plågade vanligt folk. Den hårt trängde vicekungen, Rodrigo Ponce de León, accepterade till slut Masaniellos krav. De upproriska fick amnesti, de mest förhatliga skatterna avskaffades och Masaniello utnämndes till generalkapten i Neapel. Men hans lycka varade bara några dagar. Efter nya oroligheter i mitten av juli mördades Masaniello av köpmän. Vicekungens män gjorde vad de kunde för att återställa ordningen, men bekymren hade bara börjat.

Folkledarna i juli månads uppror hade varit inställda på samarbete med regimen, men i augusti ägde en ny resning rum, och den här gången var kraven betydligt mer långtgående. Nu reste sig borgare mot det spanska väldet som sådant. Vicekungen fördrevs och Neapel utropades som självständig republik. Väl medvetna om dåtidens maktpolitiska realiteter sökte man stöd i Frankrike, där regimen rimligen borde välkomna möjligheten att lägga ytterligare käppar i det spanska hjulet. Eftersom den franske hertigen av Guise befann sig i Rom vände sig neapolitanarna till honom, och han accepterade villigt att leda den nya staten.

I november anlände hertigen till Neapel och övertog formellt republikens ledning. Hertigens och neapolitanarnas militära utgångsläge var dock svårt. Den spanske vicekungen kontrollerade slotten på landsbygden och hade adeln på sin sida. Republikens män insåg att deras enda möjlighet att segra vilade på kraftfullt agerande i stadens omland. Hertigen av Guise erövrade Aversa, en viktig bas för fienden, men i längden var kampen alltför ojämn för att kunna vinnas. I början av april återtog spanjorerna Neapel utan större ansträngningar. De franska flottstyrkor som anlände under sommaren fick inget folkligt stöd och slogs tillbaka av spanjorerna.