Historia Idag, på Medeltidsveckans näst sista dag, högtidlighålls minnet av drabbningen utanför Visbys ringmur den 27 juli 1361, det slag som enligt en populär historia följdes av stadens brandskattning, förevigad på Carl Gustaf Hellqvists tavla från 1882. Hundratals människor kommer idag att rekonstruera slaget, allt enligt en av teorierna om hur det gick till. Men varför är denna händelse så ryktbar?
Knappast på grund av de långsiktiga konsekvenserna. Gotlänningarna drabbades inte av väldiga skattehöjningar, och digerdödens härjningar slukade betydligt fler människoliv. Allt tyder dessutom på att brandskattningen av Visby är en senmedeltida skröna, förmodligen konstruerad för att skyla över det skamliga faktum att stadens borgare inte deltog i slaget utan svek bönderna, som hade samlat sig vid murar och portar i tron att de skulle få understöd från staden. Dessutom markerade inte Valdemar Atterdags seger att Gotland blev permanent erövrat för Danmarks räkning. Ön växlade mellan flera herrar under hela senmedeltiden och blev inte på allvar inordnat i det danska riket förrän efter Ivar Axelssons fall på 1480-talet.
Men de omedelbara konsekvenserna var desto allvarligare. Drabbningar var ovanliga företeelser i äldre historia. Fältherrar undvek dem i regel, eftersom riskerna var stora. Krig handlade mer om belägringar och plundring än om regelrätta och riskabla slag. Vid Visby ägde emellertid ett verkligt slag rum, och följderna blev värsta tänkbara för förlorarna. I Visbyfranciskanernas årbok läser vi följande: ”I Herrens år 1361 intog kung Valdemar av Danmark Gotland och Visby, där han dödade omkring ettusen åttahundra bönder i en strid dagen före den helige Jakobs dag.” Än mer intressant är att vi faktiskt har kroppsliga lämningar efter de stupade i behåll. Massgravarna vid Korsbetningen i Visby har grävts ut, vilket har skänkt oss ett remarkabelt källmaterial som visar hur en senmedeltida bondemilis såg ut, vilka skador man kunde drabbas av i krig, med mera. Att döma av de sammanlagda skriftliga och arkeologiska uppgifterna dödades mellan en tredjedel och hälften av Gotlands manliga befolkning i striderna mot Valdemar Atterdag, och sett mot den bakgrunden är det inte svårt att förklara det eko drabbningen har gett i svensk historia.
