X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Idag tar jag upp en mycket vanlig fråga, som jag har besvarat i många olika sammanhang, men som uppenbarligen behöver konfronteras på nytt. Det gäller den i äldre svensk historia vanliga titeln riksföreståndare. I regentlängderna är riksföreståndarna uppförda jämsides med kungarna, ibland med kursiverade namn för att ange att det endast rör sig om nästan-kungar. Varför? Vad är en riksföreståndare? Varför blev inte dådkraftiga riksföreståndare som Kettil Karlsson (Vasa) och Sten Sture den äldre kungar?

Den förste som bar titeln riksföreståndare var Karl Knutsson (Bonde), som grep makten genom en kupp i oktober 1438. Efter att 1436 och 1437 ha röjt åtskilliga maktrivaler ur vägen framstod Karl Knutsson som Sveriges ledande potentat, men framgångarna hade resulterat i oro bland övriga högfrälsemän. Alltså sökte man reglera hans inflytande och beröva honom slottslän. När Karl insåg vad som höll på att ske kallade han biskopar, frälse, borgare, allmoge och – framför allt – sina egna soldater till möte i Vårfrugillestugan i Stockholm. Han höll ett flammande brandtal i gillestugan, fick stöd av de församlade och ledde sedan en folkskara mot slottet. Stämningen var hotfull, och efter det att kyrkan medlat accepterade oppositionen Karl som ”rikesens forstandare” med rätt att personligen fördela slottslän till hövitsmän. I praktiken hade Karl därmed tillerkänts en huvuddel av de militära och politiska befogenheter som tillkommer en kung – men att gå ett steg längre, att verkligen utropa sig till kung, var omöjligt år 1438. Sverige hade fortfarande en kung, den först ett år senare avsatte Erik, och för att kunna trumfa igenom ett kungaval krävdes större militära muskler och mer lojal uppslutning från kyrka och högfrälse än Karl kunde påräkna.

Den nya titeln hade kommit för att stanna. Under unionskung Kristofers regeringstid (1441–1448) bars den av de män som kungen insatte som ställföreträdare när han själv uppehöll sig utanför Sveriges gränser. Kristofer var ju även kung av Danmark och Norge. Efter Kristofers plötsliga död i januari 1438 utnämndes två svenska riksföreståndare, bröderna Bengt och Nils Jönssöner (Oxenstierna), som fick samma maktställning som Karl Knutsson haft ett decennium tidigare. Bengt och Nils blev regenter utan kungatitel, en sorts högsta officiella ledare för riksrådet som skulle träda tillbaka när en kung hade valts. (Deras regeringstid avslutades genom att Karl Knutsson gjorde ytterligare en kupp och tvingade igenom sitt eget kungaval.)

Detta scenario upprepades många gånger under de decennier som följde. Både Karl Knutsson och unionskungarna Kristian I, Hans och Kristian II satt osäkert på den svenska tronen och blev med ojämna mellanrum störtade. Riksföreståndare utnämndes – biskopar eller världsliga stormän som aldrig åtnjöt så stort stöd att de ens kunde planera att låta upphöja sig till kungar. Med modern, något anakronistisk, terminologi skulle vi säga att det senmedeltida Sverige hade blivit en republik och att riksföreståndarna var en sorts presidenter, vilka tvingades gå en farlig balansgång mellan olika maktgrupperingar för att behålla sina poster. Under ”Sturetiden” (1470–1520) blev riksföreståndarämbetet i praktiken ett permanent ämbete som innehades av ledaren för den majoritet av frälset som motsatte sig unionskungarnas välde. Denna praxis upphörde först 1523, då den dåvarande riksföreståndaren Gustav Eriksson – dvs. Gustav Vasa – valdes till kung.

Därefter har titeln sällan brukats, men den har inte försvunnit. På 1590-talet lät hertig Karl, den blivande Karl IX, utropa sig till riksföreståndare. Efter kuppen mot Gustav IV Adolf 1809 blev hertig Karl, den blivande Karl XIII, riksföreståndare i väntan på upphöjelsen till kung. Gustaf Mannerheim var riksföreståndare i Finland 1918–1919. Enligt 1974 års regeringsform kan riksföreståndare fortfarande utses av riksdagen, till exempel om kungen tillfälligt hindras att fullgöra sina uppgifter, om kungen dör innan tronföljaren är myndig eller om kungahuset utslocknar.