X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

I böcker och tv-serier om svensk historia hör man ofta talas om bondeuppror och folkliga resningar i Dalarna och Småland, med Engelbrekts och Dackes fejder som mest kända exponenter. Har det aldrig varit något bondeuppror i Värmland? Landskapet låg ju inte långt från Dalarna och torde ha varit svårkontrollerat för riksledningen.

Jovisst. Ett betydande uppror bröt ut i Värmland på hösten 1437. De första att resa sig var bönderna i Älvdalen och Fryksdalen, det vill säga nära gränsen till det under dessa år mycket oroliga Dalarna. Värmlänningarna dräpte sin fogde och tog makt över landskapet, varpå upproret spred sig till Närke. I januari 1438 var allmogehären stark nog att våga sig på ett regelrätt fälttåg mot Örebro under ledning av lågfrälsemannen Torsten Ingelsson.

Den svenske drotsen Kristiern Nilsson (Vasa), som formellt sett var den som skulle hantera hotet från de upproriska, rekommenderade att man skulle konfrontera hotet från värmlänningarna förhandlingsvägen, men rikshövitsmannen Karl Knutsson (Bonde) vägrade. Denne, som hade det övergripande militära ansvaret för rikets säkerhet, utsåg stormannen Arvid Svan att nedslå upproret, vilket lyckades. Arvid Svan förföljde bönderna tillbaka till Värmland, där ett flertal valde att kapitulera och erlägga skatt.

Alla värmlänningar gav dock inte upp utan vidare. Bönderna i Jösse härad satte sig till motvärn och måste betvingas med våld. Med denna blodiga uppgörelse i ryggen härjade Arvid Svan vidare i Fryksdalen och Älvdalen. Upproret slutade med att Torsten Ingelsson och en annan upprorsledare, Jösse Hansson, brändes på bål i februari 1438.