Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För en tid sedan bloggade jag om krimgoterna. Då dök frågan upp om hur de olika gotiska grupperna under antiken och medeltiden skall benämnas. Heter det östgoter eller ostrogoter? Västgoter eller visigoter? Hur formades namnen? Och när?

Frågeställarens undran är vanligt förekommande, och det är inte konstigt. I slutet av 200-talet finner vi i de antika källorna en uppdelning i två gotiska huvudgrupper, vilka i historisk litteratur uppträder under flera olika beteckningar på ett för såväl historiker som icke-historiker förbryllande sätt.

Å ena sidan har vi en grupp goter som från och med år 291 kallades Tervingi. Hundra år senare byter de i källorna namn till Vesi (”de goda”, ”de ädla”), vilket de uppenbarligen ännu kallades i början av 500-talet.

Å andra sidan har vi en grupp goter som först omnämns på 390-talet, men som av allt att döma då hade existerat som etnisk grupp sedan minst ett sekel. Detta folk kallades Greutungi, ett namn som endast efter några år konkurrerades ut av namnet Ostrogothi, ”ostrogoter” (ordagrant ”glänsande goter”).

Efter 390-talet förekommer inte orden Tervingi och Greutungi annat än i hjältesagor. Goternas två huvudgrupper, som gjorde Sydeuropa osäkert på 400-talet, kallades Vesi och Ostrogothi i den mån man brydde sig om att kalla dem något annat än ”goter” (den i särklass vanligaste benämningen). När Cassiodorus skrev sin gotiska historia under första hälften av 500-talet förändrade eller feltolkade han emellertid de gamla folknamnen rejält och gav dem geografiska dimensioner, som de aldrig tidigare haft. ”Ostrogoterna” tolkades som östliga goter. Vesi förvandlades till ”visigoter” (ett ord som härmed uppfanns i analogi med ”ostrogoter”), vilket Cassiodorus tolkade till att syfta på västliga goter.

Eftersom ostrogoterna vid denna tid levde i Italien och visigoterna på Pyreneiska halvön fanns det en viss logik i tolkningen, men den fick olyckliga följdverkningar för senare historieskrivning. I Tyskland talar man således sedan länge endast om Ostgoten och Westgoten, vilket på svenska har blivit östgoter och västgoter. I modernt svenskt språkbruk har man sedan några decennier tillbaka strävat efter att undvika dessa feltolkningar, med följd att vi i Sverige för närvarande har dubbel praxis: man kan hitta såväl östgoter och västgoter som ostrogoter och visigoter i våra historieböcker. I universitetsläroböcker i historia prioriteras sedan början av 1970-talet termerna ostrogoter och visigoter, vilket även är fallet i Nationalencyklopedin.

Fler bloggar