X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

År 1864 angreps Danmark av Preussen och Österrike, ett krig som slutade med danskt nederlag och förlusten av Slesvig och Holstein – även det danskspråkiga Nordslesvig. Varför ingrep inte Sverige och Norge? När det hettat till i Slesvig och Holstein i slutet av 1840-talet hade ju Oscar I varit villig att sända hjälptrupper, och hans monarki hade varit allt annat än neutral. Hade inte hans efterträdare Karl XV rentav lovat danskarna att komma till deras hjälp i händelse av krig?

Det löfte som frågeställaren syftar på gavs vid ett möte på Skodsborg den 22 juli 1863, då Karl XV förklarade för den danske konseljpresidenten Carl Christian Hall att han var villig att alliera sig med Danmark för att skydda landet mot eventuella preussiska angrepp på Slesvig. Han lovade även att sända svenska trupper för att hjälpa danskarna att försvara Danevirke, den gamla försvarsvallen på södra Jylland. Så långt som till en formell allians gick det dock inte, men det berodde sannerligen inte på bristande vilja från Karl XV:s sida utan på att den svenska och norska regeringen lade krokben för kungens planer. Meningen var annars – det vill säga om kungen fått råda – att förhandlingar om en konkret allians skulle äga rum med hjälp av den svenske envoyén i Köpenhamn, Henning Hamilton. Men Karl XV konfronterade ett kompakt motstånd på hemmaplan under hösten 1863. De ledande politikerna var helt emot ett sådant militärt äventyr och vägrade acceptera kungens initiativ. Diskussionerna ägde rum på en svensk-norsk regeringskonferens den 8 september på Ulriksdals slott. I spetsen för motståndet mot alliansen stod den svenske justitiestatsministern Louis De Geer, hans finansminister Johan August Gripenstedt och den norske statsministern Georg Sibbern.

Karl XV var, till skillnad från fadern och farfadern, inte en stark politiker, och han befann sig inte i en tillräckligt god position för att kunna driva igenom sin vilja. Hans enda möjlighet att sjösätta alliansen hade varit att göra sig av med De Geer och Gripenstedt, men det fanns inget realistiskt regeringsalternativ. Alltså fick han ge sig. Några hundra svenskar for icke desto mindre till Danmark och tjänstgjorde som frivilliga i kriget.

Karl XV grämde sig mycket över det politiska nederlaget. Han bearbetade sin vrede både i poetisk form och i en broschyr om den svenska krigsmakten, i vilken han gjorde klart att den danska staten inte fått hjälp av ”dem, vilkas bistånd den haft skäl att vänta”. Sett i efterhand kan man dock konstatera att det nog var bra för både Sverige och Norge att Karl XV:s planer stoppades, och att det knappast hade fått någon större betydelse för Danmark om han fått igenom dem. De väpnade styrkorna i Sverige och Norge var nämligen, internationellt sett, i dåligt skick. De hade inte kunnat spela mer än en marginell roll mot Preussen och Österrike. Däremot hade ett svensk-norskt krigsdeltagande förmodligen fått positiva effekter på skandinavismens utveckling och säkert bidragit till ett politiskt närmande mellan Sverige-Norge och Danmark.