X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Åtskilliga familjefäder lär i morgon göra sig ett ärende runt om hörnet och ikläda sig en tomtedräkt. Så har det varit i decennier. I ännu fler hem över hela jordklotet har man under de senaste dagarna placerat ut tomtar i alla storlekar som pynt. Tomteskapandet är tradition. Vad färre vet är att just detta – skapandet av tomtar – förr kunde leda till stora problem för förövaren.

År 1639 ställdes Erik Finne inför rätta i Linköping, anklagad för att ha ”försmädat Gudz Nampn med döpellsens missbruuk, och dyrkat affguden”. Brottet bestod i att han egenhändigt hade täljt en trägubbe och under tre torsdagar tagit det till en korsväg, där han ställt gubben. Första gången hade han skurit sig själv i lillfingret och droppat blod på trävarelsens huvud och i dess öron, samtidigt som han döpte varelsen till ”tomptegubbe”. Vid tredje tillfället hade tomten fått liv. Meningen var att han därefter skulle hjälpa Erik Finne, men det framgår inte av rättegångsmaterialet om så verkligen blev fallet. Det enda vi vet är att han hamnade inför rätta för tilltaget. Dom och straff är också okända.

Historien visar att det även i äldre nordisk folkkultur fanns traditioner som påminner om vad vi annars brukar förknippa med de judiska golem-historierna från Centraleuropa (men där är trägubben utbytt mot en lergubbe). Liknande historier är kända från andra delar av Sverige, till exempel från ett rättsfall i Medelpad år 1686, där finnen Lars Andersson stod åtalad för att ha skurit ut ett träbeläte för att med dettas hjälp åsamka grannen skada. Annars är det vanligare att den här typen av onda gärningar på svensk botten förknippas med bäror eller bjäror, magiska föremål eller djur som häxor och andra ondsinta varelser troddes kunna sända iväg för att stjäla mjölk och hitta på annat ofog.

Det gamla bondesamhällets tomtar kunde alltså gynna bonden och hans gård på andra familjers bekostnad, varför det betraktades som synnerligen suspekt att själv mana fram eller skapa en sådan varelse. Så sent som början av 1900-talet berättade den norrländske torparen Esaias Ödberg hur man skulle göra för att få en sådan tomte:

”De har sagt, att man kan skaffa sig tomten på detta sätt. Man tar skjortan av ett manligt lik, stoppar upp den med varjehanda, så att det blir en stor docka med både huvud, armar och ben. Den bär man tre torsdagskvällar å rad ”ansjönsch” [dvs. motsols] omkring i kyrkan − tre gånger varje natt, varpå man svär bort sin själ åt den onde. Tomten är bara en ond ande. Den ser visserligen ut som en människa, men den lämnar icke några spår efter sig ens i nyfallen snö. Den drar ägodelar åt sin husbonde, men efter döden hör denne fan till.” (Murbergets folkminnessamling. Uppteckning nummer LMV-A2012)

Dagens jultomte har, till funktionen sett, föga gemensamt med vår gamle tomte – och han är bra mycket enklare, och betydligt mindre riskabel, att frambesvärja.