Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Under denna vecka pågår Medeltidsveckan på Gotland, varför jag idag väljer att besvara en typisk medeltidsfråga. Hade man ljus på medeltiden? Stearin var väl knappast uppfunnet då? Hur vanligt var det med vaxljus?

Det stämmer att stearinljus inte existerade. Med tanke på att fönster var ovanliga blev det följaktligen tämligen mörkt i mången boning. Men visst hade man botemedel, förutom härden.

Ett sådant var torrved i form av bloss, vilka antingen stacks in mellan väggstockarna – om huset hade sådana – eller fästes i små hållare av järn, utformade som holkar med spets. Husfolket bankade in dem i väggar, bänkar eller bord. Vi finner rester av dessa brandfarliga bloss- eller fackelhållare i hela Norden, i lämningar efter bondgårdar, stormannasäten, kyrkor, kloster och slott. De kunde vara tillverkade på olika vis. Det hände att folk redan under äldre medeltid doppade vekar i tjära eller talg och fäste dem i holkarna, så att en modern människa snarast skulle ha betraktat blosset som ett väggfast ljus.

Dessutom fanns talgljus och dyra vaxljus, som var infattade i dyra och konstfullt tillverkade ljusstakar. Men de hörde framför allt hemma i kyrkan. Vid alla kyrkliga ceremonier förekom ljus. De tändes vid dop, nattvard, vigsel och vid de otaliga fester som kyrkoåret var fullt av. Allra mest ljusfylld var Kyndelsmässodagen den 2 februari, då Marie kyrkogång firades. Då plockade man fram ljus för högtidlig invigning – hallelujaljus, funt- eller kristningsljus, brudeljus, kyrkogångsljus, större eller mindre offerljus, altarljus, bokljus, stakeljus, stodljus, kyrkomässoljus och mörka ottesångsljus. Störst av dem alla var påskljuset, som tändes i koret om påskaftonen av eld som vigts utanför kyrkdörren. Påskljuset brann sedan oavbrutet till Kristi himmelsfärdsdag. Allra minst var små vaxstaplar, föga tjockare än en blyertspenna.

Mörkret angreps även med tran- och oljelampor. Det var simpla konstruktioner, enkla stenar med halvsfärisk fördjupning för vätskan. Veken låg lös längs ena sidan. Ibland gjorde hantverkarna oljebehållarna djupare och hade en cylinderformad överdel, och om lamporna tillverkades av täljsten kunde de även få en särskild ränna för veken. Men det tillhörde undantagen: de enkla lamporna av sten var vanligast. I mitten av 1200-talet murades en sådan anordning in i Mariakyrkans västfasad i Sigtuna, förmodligen som utsmycknad. Där kan den ännu beskådas.

Fler bloggar