Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

När man läser historia finner man ofta att kyrkan – inte bara påven utan också ärkebiskopar – ideligen låg i fejd med kungar och kejsare. Den danska kungamakten stred ofta mot ärkebiskopen i Lund, och en norsk kung gick rentav till historien som Erik Prästhatare. Varför låg kyrka och kungamakt i luven på varandra?

Det bakomliggande huvudskälet var att kungamakten var svag på medeltiden. Bristen på skatter och andra inkomster gjorde att kungen och hans numerärt begränsade krets av släktingar och rådgivare omöjligen kunde styra landet på det starka sätt som staterna gjort sedan 1500- och 1600-talen. Kungarna saknade institutioner – de hade inga myndigheter, inga ämbetsverk. Kyrkan, å andra sidan, var en för sin tid stabil institution med regelbundna inkomster och välutbildad personal. Följaktligen gjorde kungarna inledningsvis allt de kunde för att införliva kyrkan med kungamakten och profitera på dess kombination av kunskapsbank och ideologisk resurs: genom alliansen med kyrkan fick kungen rykte om sig att vara ”kung av Guds nåde” (lat. rex Dei gratia) och erhöll en förhållandevis skicklig stab av byråkrater och organisatörer. I gengäld fick kyrkan kungligt stöd för spridning av kristendomen och, när detta inte längre var aktuellt, alltmer omfattande privilegier och egendomar i själva riket – därav den svenska benämningen ”andligt frälse” (en kyrka som var frälst, det vill säga befriad, från kungliga pålagor).

Kyrkan blev alltså en maktfaktor i kraft av sin institutionella potential. Med makten följde ambitionen att få ännu mer makt, och ju starkare kyrkan blev, desto mer avundsjuka blev konkurrenterna. Om kungen inkräktade på kyrkans privilegier genom att exempelvis utnämna biskopar på egen hand, ignorera kyrkans rätt till egna domstolar eller dra in kyrkogods till kronan svarade kyrkans representanter ofta med bannlysning, interdikt, uppror eller krig. Den mest kända konflikten av denna art är den som i hundratals år färgade relationen mellan den tysk-romerske kejsaren och påven, men liknande uppgörelser ägde rum i flertalet europeiska riken.

Till detta kommer en annan aspekt. Det medeltida samhället var småskaligt. Alla kända alla i den lilla krets som utövade makt, och de enskilda individernas påverkan på politiken var mycket större än idag, när individerna begränsas av omfattande nätverk av institutioner och partier. En post som ärkebiskop kunde lätt bli en språngbräda för en energisk och ambitiös individ, detta på ett helt annat sätt än en liknande ämbetspost kan brukas i nutidens samhälle. Se bara på den svenska senmedeltiden. Under lugna och försiktiga ärkebiskopar, som Nils Ragvaldsson och Jakob Ulfsson, samarbetade kyrkan i regel väl med den världsliga makten, men när unga stridslystna högfrälsemän som Jöns Bengtsson och Gustav Trolle blev ärkebiskopar urartade relationen kyrka-stat lätt till blodiga slitningar.

Fler bloggar