X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Eftersom det idag är årsdagen för slaget vid Lützen, den mest kända drabbningen i svensk historia, ägnar jag bloggen åt en sammanfattning av hur slaget gestaltade sig. Frågor om Gustav II Adolfs död tillhör de allra vanligaste en historiker får från historiskt intresserade lekmän. Så håll till godo. Här kommer en av de längsta bloggarna jag har skrivit.

Det var inte alls självklart att slaget skulle äga rum. Den kejserlige överbefälhavaren Albrecht von Wallenstein, som under sommaren hade lurpassat på den svenska armén vid Nürnberg, trodde att krigssäsongen var över och önskade finna goda vinterkvarter för sina knektar. Det rika Sachsen ett optimalt område. Gustav II Adolf hade för få soldater för att våga sig på ett fältslag, och han skulle knappast ha gjort det om han inte i oktober kunnat förena sina styrkor med de knektar som stod under hertig Bernhard av Sachsen-Weimars befäl. Först då var den svenska sidan tillräckligt stark för att det skulle vara realistiskt att överväga en större drabbning. Om allt gick väl skulle man kunna krossa motståndaren innan den annalkande vintern omöjliggjorde fortsatta operationer. Alltså förföljde man Wallenstein i förhoppningen att han skulle göra en taktisk blunder som spelade svenskarna i händerna.

Det gjorde han. Den 4 november 1632 (enligt juliansk kalender; med den gregorianska kalendern vi använder idag blir det den 14 november) fattade Wallenstein, säkerligen i tron att svenskarna var långt borta, det ödesdigra beslutet att splittra sin armé. Han sände iväg en av sina främsta fältherrar, Pappenheim, med en betydande truppavdelning i riktning mot Halle. När svenskarna underrättades om beslutet insåg de vilket gyllene tillfälle de fått.

Redan påföljande dag, på eftermiddagen den 5 november, gick det upp för Wallenstein vad som var i görningen. Soldater under befäl av böhmaren Rudolf von Colloredo upptäckte svenskarna vid ån Rippach, omkring sex kilometer söder om Wallensteins fältläger vid Lützen. En skärmytsling ägde rum, vilket försenade den svenska arméns framryckning med några viktiga timmar. Wallenstein sände ett brev till Pappenheim och beordrade honom att omedelbart återansluta sig till huvudarmén. Pappenheim fick beskedet mitt i natten mellan den 5 och 6 november och bröt genast upp.

Nu inleddes en kapplöpning med tiden. Om svenskarna kunde angripa redan på morgonen den 6 november skulle Wallenstein tvingas kämpa utan Pappenheims soldater vid sin sida. Men detta visade sig omöjligt. Den beryktade Lützendimman lade sig över slagfältet och varken svenskarna eller de kejserliga kunde se var de hade varandra. Slaget försenades med flera timmar, och under tiden hastade Pappenheims trupper allt närmare.

Omkring klockan 9 ställde den svenska armén upp sig inför slaget. Den främre linjen kommenderades av Nils Brahe (centern), Bernhard av Sachsen-Weimar (vänsterflygeln) och Gustav II Adolf själv (högerflygeln), den bakre linjen av Dodo von Knijphausen (centern), Ernst av Anhalt (vänsterflygeln) och Torsten Stålhandske (högerflygeln). Wallensteins armé var uppställd på liknande sätt. Tillsammans med Rudolf von Colloredo förde han själv befäl över högerflygeln, som positionerats med artilleri på en höjd med väderkvarnar vid själva staden Lützen, som skyddade trupperna från anfall i flanken och ryggen. Staden stacks i brand och blockerade därmed effektivt för angrepp. Om Gustav II Adolf ville genomföra en kringgående manöver kunde han bara göra det vid Wallensteins vänsterflygel, som kommenderades av den danskfödde legoknekten Henrik Holck. Dessutom hade de kejserliga trupperna utnyttjat natten till att gräva försvarsdiken vid vägen mellan Lützen och Leipzig.

Sammanlagt förfogade Gustav II Adolf över omkring 19 000 man (varav 6 200 kavallerister), medan Wallenstein hade mellan 16 000 och 17 000 (varav 7 000 kavallerister). Om Pappenheim anlände skulle de kejserliga förstärkas med omkring 5 000 eller 6 000 soldater, nästan hälften kavallerister, vilka av lätt insedda skäl förväntades anlända före fotsoldaterna. Svenskarna hade betydligt fler kanoner än de kejserliga, men de senare gynnades av att de haft gott om tid att placera musketerare vid viktiga positioner och ställa upp pjäserna på höjder.

Slaget inleddes vid tio- eller elvatiden, när dimman lättat, genom sedvanlig artilleribeskjutning från båda arméer. Därefter anföll svenskarna, som ville nå ett snabbt avgörande, medan Wallenstein intog en defensiv hållning för att värna de egna linjerna i väntan på Pappenheims ankomst. Den svenska planen gick ut på att hertig Bernhard skulle rycka fram mot staden Lützen och erövra fiendens viktigaste artilleri. Samtidigt skulle Gustav II Adolf leda sin högerflygel rakt mot Wallensteins svaga vänsterflygel, och den svenska centern skulle avancera framåt mot sin kejserliga motpart.

Ingendera föresatsen lyckades, men svenskarna hade vissa framgångar. Greve Isolanis lätta kroatiska rytteri på den kejserliga vänsterflygeln besegrades av svenskarna medan den kejserliga centern trycktes tillbaka. Tyvärr gick det långsamt. De svenska fotsoldaterna hann inte avancera tillräckligt snabbt i den svåra terrängen, där de djupa dikena var till stort besvär. Bernhard av Sachsen-Weimar erövrade visserligen terräng men hejdades av fientlig beskjutning och kunde inte ta Wallensteins kanoner.

Wallenstein svarade med att angripa svenskarna i flanken, men även hans trupper slogs tillbaka. Båda arméerna bands fast i en hård strid mitt på slagfältet. I detta skede tydde det mesta på att den svenska numerära övervikten skulle fälla avgörandet. Arméerna hade liknande uppställning och använde liknande taktik, vilket gav Gustav II Adolfs män ett övertag eftersom de var flest.

Efter omkring en timmes strid, mitt på dagen, förändrades styrkeläget till de kejserligas fördel tack vare att Pappenheims kavalleri anlände. Den kejserliga vänsterflygeln räddades och Wallensteins trupper kunde gå till motangrepp även mitt på slagfältet. Nu var det svenskarna som pressades tillbaka, och Pappenheim sände hundratals kroatiska ryttare i en vid båge runt de svenska linjerna. Trossen och delar av eftertrupperna tvingades värja sig. Detta försvagade hela den svenska stridsinsatsen eftersom soldaterna i de bakre leden inte kunde rycka fram och förstärka de främre linjerna.

Sedan skedde något oväntat. Pappenheim sårades dödligt (han avled påföljande morgon – i kläderna påträffades ett brev, i vilket Wallenstein uppmanar honom att lämna allt och hasta till Lützen – cito, cito, citissime, cito, ”fort, fort, mycket fort, fort”) och vissa av hans befälhavare tog till flykten. Delar av det pappenheimska rytteriet försvann från slagfältet. Återigen försvagades Wallensteins vänsterflygel. Situationen kunde bli kritisk eftersom svenskarna därmed fick en möjlighet att slå in en kil mellan de flyende pappenheimarna och Wallensteins huvudarmé. Om de lyckades genomföra en sådan offensiv skulle de kejserliga kringrännas. Olyckligtvis för svenskarna fanns den italienske fältherren Piccolominis tunga kavalleri (kyrassiärer) på plats för att rädda situationen för de kejserliga.

Svenskarna hade även andra bekymmer. Både vänsterflygeln och centern drevs tillbaka av den motoffensiv Wallenstein gett order om i samband med Pappenheims ankomst. De svenska brigaderna mitt på slagfältet, under Nils Brahes ledning, led allvarliga förluster när Piccolominis kyrassiärer överföll dem. De lyckades retirera tillbaka över landsvägen under ordnade former, men många stupade. Dessutom försvårades operationerna av att dimman återigen lade sig. Det var omöjligt att göra kringgående manövrar om man inte kunde se terrängen och urskilja trupprörelserna.

Det var i denna situation, medan läget var kritiskt men det fortfarande framstod som möjligt att uppnå ett avgörande, när den svenska sidan behövde stärkas genom resolut handling, som Gustav II Adolf gjorde ett djärvt ingripande. Tillsammans med en grupp kavallerister red han från högerflygeln mot slagfältets mitt för att åstadkomma en vändning i slaget. Exakt vad kungen åsyftade är okänt – militärhistoriker har förgäves debatterat om han främst ville hjälpa den svenska centern eller om det snarare handlade om att genomföra en avledande offensiv. Under ritten blev han avskuren från huvuddelen av de trupper han red iväg med och råkade i strid med numerärt övermäktiga fientliga kyrassiärer. Händelseutvecklingen är oklar – det var rörigt mitt på slagfältet, och Gustav II Adolf besvärades av närsynthet. Dessutom hade han dåligt skydd på kroppen, vilket berodde på en gammal krigsskada som gjorde det omöjligt för honom att bära harnesk. Han träffades av skott i armen, ryggen och huvudet och stupade.

Gustav II Adolfs död var inte avgörande för den svenska insatsen i själva fältslaget. Då var det allvarligare att infanteriet fortsatte att attackeras av Piccolomini. Det kejserliga kavalleriet ansatte svenskarna hårt, men Dodo von Knijphausens bakre linje räddade situationen i centern medan Torsten Stålhandske stabiliserade läget vid den svenska högerflygeln. Disciplin, uppmuntrande psalmsång och tillgången till reserver gjorde att slaget var långt ifrån förlorat.

I nästa skede återupptogs den svenska framryckningen. Orsaken är omdiskuterad. Vissa har pekat på att ryktet om att något förfärligt hänt kungen ledde till ren och skär hämndlystnad, men det är troligare att slaget vände eftersom det var de kejserligas tur att bli utmattade av sin offensiv. I vilket fall som helst avancerade den svenska centern återigen i mitten av slagfältet och erövrade kejserligt artilleri, medan Stålhandskes kavalleri besegrade den kejserliga vänsterflygeln. Wallenstein och Holck retirerade, omdisponerade trupperna och förstärkte de mest utsatta positionerna.

När det stod klart för de ledande officerarna att Gustav II Adolf verkligen stupat tog Bernhard av Sachsen-Weimar över befälet. Han beslöt att med all tillgänglig kraft attackera Wallensteins starkaste punkt – det kvarvarande kejserliga artilleriet på höjden vid väderkvarnarna. Mellan klockan tre och fyra på eftermiddagen genomfördes anfallet, i vilket det svenska artilleriet och de utvilade reserverna spelade nyckelroller. Attacken var framgångsrik och de hett åtrådda kanonerna föll i svenskarnas händer. Wallenstein, som insåg att han höll på att förlora slaget, tvingade sina trupper till desperata motoffensiver. Våldsamma strider utkämpades vid väderkvarnarna. Svenskarna segrade, men Colloredo – som i det längsta bjöd dem motstånd – lyckades dra ut på kampen så länge att skymningen vid femtiden gjorde det omöjligt för hertig Bernhard att utnyttja framgången till förnyade attacker. Även för Wallenstein stoppade natten alla planer på anfall. När Pappenheims fotsoldater äntligen anlände var det för sent för dem att göra nytta. Omkring klockan sju på kvällen beordrade Wallenstein reträtt i riktning mot Leipzig.

De svenska förlusterna uppgick till mellan 4 600 och 5 100 i stupade och sårade. De kejserliga förlusterna är okända, men flertalet bedömare menar att de låg i storleksordningen 3 000–4 000 man. Under alla omständigheter var de kejserliga inte i stånd att fortsätta kampen mot svenskarna utan fortsatte reträtten på jakt efter vinterkvarter. Det stod inte ens klart för dem att Gustav II Adolf stupat, trots att det gick rykten om saken.

Eftersom svenskarna stod kvar som slagfältets herrar måste drabbningen betecknas som en svensk seger, trots kungens död. Inte nog med att Wallenstein retirerade. Han var allt annat än nöjd med hur hans folk betett sig, och en tid senare lät han halshugga sjutton officerare och soldater på torget i Prag som straff för feghet. Även om vi anlägger ett vidare strategiskt perspektiv framstår slaget som en svensk framgång. Tack vare att Wallenstein tvingades tåga vidare till Böhmen räddades Sachsen från plundring. Risken för att den sachsiske kurfursten Johann Georg skulle lämna alliansen med Sverige var eliminerad för överskådlig tid.

På längre sikt vägde emellertid förlusten av Gustav II Adolf mycket tyngre än glädjen över att man tvingat den kejserliga armén till reträtt. Så länge kungen förde befälet hade det aldrig rått något tvivel om vem som bestämde. Övriga fältherrar, både svenska och tyska, tog order av kungen och samordnade sina insatser i enlighet med dennes övergripande vision. Efter Gustav II Adolfs död fanns inte längre det ledarskap som var så viktigt för sammanhållningen. Sett ur detta perspektiv var slaget vid Lützen en triumf som slog knut på sig själv.