Annons

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Som avslutning på den senaste veckans gotlandshistoriska inlägg viger jag denna dags bloggande åt Torsburgen, ett av landets märkligaste fornminnen. Under järnåldern skapades här nuvarande Sveriges kanske största (ett par andra fornborgar strider om äran att vara störst) förhistoriska befästningsanläggning.

Hela komplexet omfattar ca 1,2 kvadratkilometer. På väst-, öst-, och nordsidan är den naturliga klintplatån så brant, på vissa punkter trettio meter hög, att stupen i sig skyddade försvararna för hotet från anfallande krigare. Sydsidan saknade detta skydd, varför järnålderns gutar byggde en två kilometer lång kallmur av kalksten. Höjden och bredden varierar, men på vissa ställen är muren hela sju meter hög och tjugo meter bred. Då skall man betänka att det fordom har stått träpalissader på muren, vilket gjorde värnet ännu svårare att tränga igenom.

Arkeologer har sökt utröna hur gammal fornborgen är och hur den har använts, men eftersom inga lämningar efter hus och andra byggnader har påträffats är det omöjligt att slå fast huruvida anläggningen har varit bebodd eller om den snarare – vilket flertalet forskare tror – har brukats som skydd i orostider. De fynd som gjorts tyder på att människor har vistats på platsen från och med seklerna närmast efter Kristi födelse, och därefter av och till under lång tid. Det kan knappast vara en slump att anläggningen nämns i den medeltida Gutasagan.

Till fornminnets kulturhistoriska värde hör även dess flora. År 1992 förhärjades området av en skogsbrand, något som höjde intresset för Torsburgen ytterligare. Den förklarades som naturreservat för att man bättre skulle kunna skydda de växter och insekter som med fördel växer i trakter med ett överflöd av döda träd och bränd mark. Branden gav forskarna ett sällsynt tillfälle att jämföra utvecklingen av dagens flora med den som Linné undersökte under sin gotländska resa 1741. Linné, som var mäkta imponerad, räknade till hela trettio kyrktorn från utsikten på Torsburgen. Idag kan man se ännu mer av omgivningarna tack vare ett högt utkikstorn alldeles ovanför en av stigarna uppför stupet.