Annons
X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

Att Sverige ofta har varit allierat med Frankrike är ingen hemlighet. Richelieus och Ludvig XIV:s land var ofta allierat med Sverige. Men har Sverige och fransosernas gamla ärkefiende England någonsin varit formellt politiskt allierade med varandra?

Ja, faktiskt, till råga på allt mitt under den annars så svensk-franska stormaktstiden. Ett fördrag om vänskap och allians – Treaty of Friendship and Alliance – slöts den 28 april 1654. Oliver Cromwells England allierade sig officiellt med drottning Kristinas Sverige.

Under första hälften av 1650-talet var Sverige, för en gångs skull under epoken, ett land i fred, om man undantar konflikterna med staden Bremen. Kristinas regim behövde därför inte ta hänsyn till Frankrike eller några andra stormakter. Cromwell önskade allierade som kunde fungera som motvikt mot Nederländerna och som samtidigt befann sig så långt borta att de inte skulle kunna utgöra hot mot England. Cromwells idealallierade var en regional protestantisk stormakt med en ganska svag flotta (som inte kunde konkurrera med den brittiska) men en stark armé (som kunde intervenera å Englands vägnar på kontinenten). Situationen påminde alltså till viss del om den brittiska utrikespolitiska verkligheten i mitten av 1700-talet, då man allierade sig med Fredrik den store av Preussen. Till råga på allt hade de svensk-franska förhandlingarna om en förnyad allians mellan de båda staterna brutit ihop under ett möte i Hamburg 1651.

Eftersom Nederländerna vid denna tid var fiende till både England och Sverige föreföll idén om ett närmande mellan de båda länderna god, i synnerhet sedan Nederländerna allierat sig med Sveriges ärkefiende Danmark i februari 1653 och fått danskarna att spärra av Öresund för brittiska fartyg. Den svenske ambassadören Israel Lagerfelt förhandlade i London under våren och sommaren 1653, varefter den engelske ambassadören Bulstrode Whitelocke anlände till Sverige vid jultiden samma år.

Resultatet av Lagerfelts och Whitelocks förhandlingar var den svensk-brittiska allians som slöts i april 1654. Någon större politisk betydelse kom den inte att få. Cromwells krig mot Nederländerna hade redan avslutats när fördraget slöts, och drottning Kristina skulle snart abdikera. Dessutom var alliansen synnerligen vag. Den innehöll inga militära förpliktelser. Inte ens handelsmässigt var alliansen någon större framgång – svenskarna hade önskat stora undantag från den brittiska merkantilistiska navigationsakten, men förgäves (de fick inte ens importera sill från Skottland på svenska skepp). Engelsmännen gick med på att svenskarna fick transportera varor från Ryssland, Polen och Tyskland till England, men endast under förutsättning att svenskarna själva kontrollerade de exporterande hamnstäderna.

1654 års allians var, i allt väsentligt, ett temporärt förbund som var ämnat som ett varnande pekfinger mot i första hand Nederländerna. Ingendera sidan förväntade sig att motparten skulle ställa upp militärt för att bistå den andre. När engelsmännen stred mot spanjorerna i Västindien fick de göra det utan svensk hjälp, och inga engelska hjälptrupper marscherade vid svenskarnas sida i Karl X Gustavs krig mot Polen.