X
Annons
X

Historiebloggen

Dick Harrison

Dick Harrison

För några veckor sedan besvarade jag en fråga om Engelbrektsupproret. Nu är det dags för ännu ett spörsmål om en av den svenska historiens klassiker – slaget på Brunkeberg den 10 oktober 1471. Denna ryktbara drabbning, som ägde rum mitt i nuvarande Stockholm City, framställs ibland som en dansk invasion av Sverige, ibland som resultatet av en koalition mellan en unionsmonark och uppländska bönder, som av ekonomiska skäl motsatte sig den svenska riksföreståndarregimen. Vad anser forskarna idag? Var det en invasion eller en uppgörelse mellan två ekonomiska fraktioner?

Unionskungen Kristian I hade i juli invaderat Mälardalen sjövägen. Vad han ville är ingen hemlighet: han ville återta den svenska tron han mist i 1464 års uppror. Mot honom stod en koalition av svenska frälsemän, borgare och bönder som anslutit sig till riksföreståndaren Sten Sture den äldre. Hans mål är inte heller någon hemlighet: han ville behålla makten. Till herr Stens främsta anhängare hörde Nils Bosson Sture, med västmanlänningar och dalkarlar, och Arvid Trolle, med ett stort uppbåd från södra Sverige. Även under Kristian I:s Dannebrog, sida vid sida om danska frälseryttare och tyska legoknektar, kämpade dock många svenskar, främst bönder från sydvästra Uppland och mellansvenskt frälse. Det är alltså helt fel att skildra fältslaget som en uppgörelse mellan Sverige och Danmark. Snarare bör det uppfattas som en av många drabbningar mellan gränsöverskridande grupperingar under Kalmarunionens epok, men jämfört med andra strider var slaget ovanligt stort och fick långtgående konsekvenser.

Inom forskningen har åsikten tidigare framförts att arméerna i första hand vägleddes av ekonomiska intressen. Sten Sture skall enligt denna tolkning ha stötts av allmoge, bergsmän och frälse som var beroende av utrikeshandel med boskap, smör och järn. Kristian I skall ha stötts av stormän och bönder som inte var lika beroende av sjöfarten på Östersjön utan representerade de självhushållande agrara strukturerna på Mellansveriges gods och gårdar. Numera anser nästan alla historiker att detta är en övertolkning. De allianser som slöts om våren och sommaren 1471 var, på samma sätt som föregående decenniers allianser, resultat av temporära förbund mellan bondeuppbåd och frälsegrupperingar, vilka snabbt kunde byta sida om så krävdes. Kristian I stöddes framför allt av folk som hade varit den svenske kungen Karl Knutssons fiender i slutet av 1460-talet och som nu – ett år efter Karls död – såg en möjlighet att återta förlorade positioner.

Slaget på Brunkeberg är utförligt skildrat i Sturekrönikan, som skrevs något decennium senare. Här antar det närmast episka proportioner. Ändå var det, som i alla medeltida nordiska fältslag, inte någon stor drabbning, sett till antalet deltagare. Kristian I:s styrkor uppgick kanske till två eller högst tre tusen man. Sten Stures krigare var säkert fler, men i gengäld hade Kristian I mer välövat stridsfolk och förfogade över kanoner. Striden böljade fram och tillbaka över Norrmalm, och manfallet var stort på båda sidor. Kristian träffades själv av en kula som slog ut tre framtänder. Till slut valde unionskungen att retirera och embarkera sina återstående soldater på skeppen. Han seglade hem till Danmark och återkom aldrig.